ettfriareliv

I augusti 2008 var det dags. Jag minns så väl den första dagen tillsammans med mina nya klasskamrater och lärare. Det blev aldrig riktigt som jag hade föreställt mig, för något satte stopp för mig, och det var bara jag själv såklart. Trots att jag befann mig så långt hemifrån och försökte släppa det jag hade bakom mig så fanns det där i mitt huvud, känslan av att inte vara tillräcklig och att alltid bli dömd. Det hade jag inte riktigt räknat med, jag trodde ju att allt skulle bli bra nu och att jag skulle kunna forma mitt liv precis som jag ville utan motgångar. De kommande åren blev något av de tuffaste för mig.

Jag började se mer och mer klarhet i hur allt som varit hade format mig, hur illa jag hade tagits vid av all trauma, alla bråk, fördomar, att inte bli sedd eller att aldrig fått höra att jag faktiskt var bra och värdefull som jag är. Jag inled mitt första förhållande under första året på gymnasiet och började för första gången tro att någon kunde se mig på riktigt, för den jag var. Det var den första personen jag trodde mig känna tillit till, som jag faktiskt vågade ge den chansen. Efter en tid blev jag sviken, av den här killen som jag blottat mig för och klarat av att visa mina svagheter för första gången i mitt liv och han tog min tillit och stampade på den, tydligen var jag inte tillräcklig trots att jag gjorde allt jag kunde och gav allt av mig själv, allt jag var kapabel till då att dela med mig av. Det drog ner mig totalt, eller jag trodde iallafall att det var anledningen till vad som komma skall, trots att det bara var en bidragande faktor. Jag började helt plötsligt att tappa lusten för allt, jag som alltid varit den duktiga tjejen och alltid hållt ihop allt klarade det helt enkelt inte längre. Jag var nära att hoppa av skolan där och då, jag ville inte vara duktig längre. För till vilken nytta då? Skulle någon någonsin se mig för den jag var och skulle det vara tillräckligt? Att bara vara lilla jag.

Min räddning här var mina nyfunna vänner, samt en av mina barndomsvänner som också börjat samma gymnasium. Dom hjälpte mig på banan igen och dömde mig inte trots att jag inte orkade hålla ihop allt längre. Detta gjorde att jag valde att stanna och kämpa mig igenom gymnasiet trots allt. Jag hamnade efter i matten men hade som tur var en kanonlärare som brydde sig om mig och mina resultat, något jag inte tidigare hade fått erfara. Lärarna hade ju i princip gjort narr av mig i alla år, ett exempel som en rektor sa till mig en gång i tiden var när han frågade mig "hur tusan jag kunde vara så duktig som hade de syskonen jag hade". Ja, ni förstår ju själva.

I början av sista året gav jag mig in i nästa förhållande, med honom började jag sakta kunna känna tillit igen, men aldrig fullt ut. Jag vågade inte ge lika mycket av mig själv denna gång som jag tidigare gjort, skulle jag behöva gå igenom samma svek ännu en gång visste jag inte hur mitt liv skulle bli. Jag var fruktansvärt rädd, rädd genom största delen av vårt förhållande och detta blev också vårt fall. Jag kunde aldrig lita på honom fullt ut och känna mig trygg, trots att han gjorde mycket för att få mig att känna mig älskad för den jag var, vilket jag kan se nu i efterhand. Jag valde tillslut att gå, jag orkade inte vara så rädd för kärleken och rädd för att bli sårad längre. Det kändes bättre, och lättare att gå min egen väg.

Trots detta har jag alltid varit ”poppis" om man nu får uttrycka det så fint som det heter. Bland mina umgängeskretsar stod jag ofta i centrum och fick alltid komplimanger för hur framåt och fin jag var och att alla "ville vara mig" för att jag var den roliga att hänga med. Kanske hade jag bildat mig ett skal som utstrålade detta, en fasad för att ingen skulle kunna se igenom mig och min osäkerhet. Men innerst inne kände jag mig aldrig som något av det som de sa, jag kunde inte förstå hur de kunde se mig på det sättet när jag såg på mig själv med avskum.

Från att alltid ha varit den starka tjejen som alltid vaknade med ett leende på läpparna, det vet jag att mamma alltid sagt till mig när jag var väldigt liten. Oavsett om någon väckte mig mitt i natten, knuffade ut mig från sängen eller vad det nu kunde vara så var jag alltid lika glad när jag vaknade. Och från att ha varit poppis tjejen och den otroligt sociala och glada tjejen hade jag nu blivit den osäkra tjejen som inte visste alls vad hon ville längre, som inte kunde fatta beslut eller ta emot komplimanger. Det som hade blivit av mig nu var tjejen som såg ner på sig själv, inte klarade av någonting, som ingen ville vara med, som alla tyckte illa om, som såg sig som tjockast och fulast i världen, som inte vågade ta för sig, som inte kunde tala inför folk. Helt plötsligt var jag "rädd" för allt, rädd för att misslyckas totalt med mitt liv, jag kunde inte alls se någon framtid framför mig. Alla mina drömmar som jag haft, som jag aldrig delat med mig om till någon, allt jag hållit för mig själv hela mitt liv började nu ge sina konsekvenser. Fasaden hade rasat.

Sommaren 2011 kom att förblev min vändpunkt, jag hade tagit studenten och hade då ett förhållande som svajade. Hade för tillfället flyttat hem till min hemort och arbetade samtidigt som jag hade min häst att ta ansvar över och i allt det här kämpade jag med att hålla mig kvar i mitt förhållande som då blivit ett distansförhållande. En helg åkte jag bort  för att träffa två av mina bästa vänner sedan gymnasiet, vi skulle på sommarfest med en av tjejernas familj. Jag hade känt några dagar tidigare att jag tappat mycket kraft och hade senaste tiden även tappat min aptit och sömn, vilket jag inte tänkte så mycket mer på. Jag var ju världens lyckligaste nu som skulle få träffa mina älskade vänner. I början av eftermiddagen började jag må väldigt illa och sprang fram och tillbaka mellan toaletten och festen, alkohol gick inte att tänka på med tanke på mitt illamående. Jag försökte få i mig ett glas vin för sällskapets skull. Jag ville ju inte visa hur dåligt jag mådde inför hela hennes släkt och dessutom ville jag inte förstöra festen och ta uppmärksamheten, det var ju inte riktigt min grej längre..

Senare på kvällen skulle vi ta oss in mot stan med taxi. Det kan ha varit en av de värsta bilresorna hittills i mitt liv, vi kom några kilometer sedan var jag tvungen att be taxichauffören att stanna taxin för att jag skulle spy. Jag spydde som aldrig förr och jag var helt förvirrad och undrade såklart vad det var för fel på mig, hur kunde det blivit såhär, vart hade mina krafter tagit vägen? Var jag gravid? Magsjuk? Åksjuk? Tankarna slogs i mitt huvud och jag skämdes så som varit tvungen att stanna och spy. Det bästa alternativet hade varit om jag hade varit aspackad och spytt av den anledningen men med tanke på mitt enstaka glas vin under kvällen var det inte ett alternativ. Väl inne i stan så köade vi in på en nattklubb som vi skulle tillbringa de kommande fyra timmarna på. Redan i kön hade jag börjat bli ännu mer yr och illamående, jag försökte samla ihop mig för att inte vara en belastning i sällskapet, vi skulle ju ha kul nu, det var ju därför vi var här. Jag och mina bästa vänner som betydde så otroligt mycket för mig. När jag väl tagit mig genom den långa inträdeskön sprang jag direkt in på damernas toalett, där det var ytterligare en kö. Jag kände nu hur jag mer och mer började tappa uppfattningen av omgivningen och jag började se mer otydligt, allt snurrade och folkmassan samt den höga musiken gjorde det inte lättare för mig. Väl inne på toaletten spydde jag ännu mer än jag gjort under taxiresan, jag försökte även hålla mig vid medvetande då hela världen snurrade för mig vid det här laget. Efter en stund av återhämtning tog jag mig ut, mot dansgolvet där mina vänner befann sig. Jag började att försöka dansa lite försiktigt men det tog inte lång stund innan jag tillslut var tvungen att ta tag i min vän och be henne leda ut mig därifrån, vid det här laget kunde jag inte sätta fäste på någonting, jag såg ingenting, allt var som myrornas krig på tv och jag började domna i benen vilket gjorde att jag hasade mig fram, vad händer??. Min fina underbara vän förstod allvaret, tog mig i armen och började leda ut mig därifrån, men vi hann inte långt. Endast några meter från dansgolvet föll jag ihop efter ett antal skakningar. När jag vaknar ligger jag bakom en lounge med soffor snett bredvid dansgolvet, min vän sitter bredvid mig och gråter samt skriker efter hjälp, utan resultat. Det var fruktansvärt att se min vän lida på det sättet och i det chocktillståndet. Hela jag var genomblöt av svett och jag hade till och med kissat ner mig. Vad hände? Jag försöker under en stund förstå vad som har hänt och får därmed panik när jag inser att jag ska ta mig ut därifrån också, utan att skämma ut mig inför hela nattklubben. Min vän struntar i det och tar tag i mig och leder mig ut därifrån, trots att mina ben knappt bar mig och trots alla dömande blickar som förmodligen trodde att jag var på tok för berusad. I detta fall önskar jag faktiskt att det var så.

Mina kära vänner ringer efter ambulans mot min vilja, och det har jag dem att tacka för idag. För trots det som hände så ville jag inte tro att något var fel med mig. I ambulansen får jag träffa en sjuksköterska som konstaterar att jag inte alls är berusad och ser på mig på ett vänligt men lite medlidande sätt. Väl inne på sjukhuset får jag massa grejer instuckna i mina armar och flertal sprutor och därefter måste mina vänner lämna mig, de får ej vara kvar på sjukhuset. Jag ska alltså behöva gå igenom detta förvirrad och livrädd helt ensam över natten. Men med tanke på omständigheterna så somnade jag rätt så snabbt när jag väl fick mitt rum. Jag var helt utmattad, det fanns inte ett tecken på kraft kvar i varken min kropp eller mentalt.

Dagen därpå togs alla möjliga prover på mig. Jag hade svårt att resa mig ur sängen utan att tappa fotfästet och bli yr. Helt plötsligt klarade jag inte av att ta hand om mig själv, inte ens på toaletten kunde jag gå själv. Jag fick inte duscha utan tillsyn eller någon som övervakade mig. Jag var inte riktigt överrens med min kropp, för den bar mig inte längre. Jag fick stanna på sjukhuset i tre dagar, egentligen försökte dem hålla mig kvar längre men jag vägrade att ligga instängd fler dagar. Sista dagen när jag ska få åka hem, utan några som helst problem på provsvaren, jag såg frisk ut som en lärka enligt dem. Så kommer det in en man, som ser på mig på ett vänligt men för mig skrämmande sätt. Han frågar mig hur jag mår egentligen. Hur svarar man på det? Jag visste nog egentligen inte för innan jag fått den frågan så har jag nog aldrig riktigt känt efter, jag har ju gått på min autopilot så länge jag kan minnas.

Detta blev iallafall min vändpunkt, jag fick inse hur illa det faktiskt var. Hur dåligt jag mådde och hur dåligt jag tagit hand om mig själv under alldeles för lång tid. Vid det här laget började min rehabilitering, jag hade inte förmågan att varken ta hand om mig själv, min häst eller någon annan de kommande månaderna. Krafterna kom inte tillbaka på en dag utan det tog månader innan jag fungerade någorlunda normalt igen. Läkaren fråntog mig allt ansvar under en tid framöver, jag fick/kunde inte ens ta hand om min älskade häst. Jag var i och försig inte förmögen till att göra det heller, men det tog emot. Det tog emot så fruktansvärt mycket att behöva inse vad jag hade gjort mot mig själv och hur jag nu inte var kapabel till att göra ett skit. Under denna kupp förlorade jag en av mina barndomsvänner, jag kan inte förstå än idag vad det var som hände men jag hade inte förmågan att hålla fast vid och vårda vänskapen helt enkelt. Såhär i efterhand är jag otroligt tacksam för dem som stod ut med mig och stod vid min sida genom denna hemska resa, för jag valde aldrig att hamna där, jag var inte mig själv utan jag var ingenting just då, bara nollställd och hade tappat greppet totalt om vem jag var. Mitt bagage hade helt enkelt blivit för tungt och bägaren rann över, detta blev en konsekvens av allt det tunga bärandet. Tiden innan detta hände satt jag fast i ett dåligt förhållande, jobbade jag som en tok och försökte vara alla till lags, försökte vara bäst på att rida och hade prestationsångest vad jag än gjorde. DET FUNKADE HELT ENKELT INTE. Så är det bara, och det var jag tvungen att inse när min kropp kollapsade. Ibland räcker man helt enkelt inte till för allt och alla, och det måste man acceptera och leva med. Jag var i alla fall tvungen att göra det. Från och med där och då var det för mig som att jag var tvungen att lära mig att leva ett helt nytt liv. Och det blev en lång resa, en resa som jag går igenom än idag.

Nåväl, efter några månader hade gått och jag sakta fått tillbaka krafter så sålde jag hästen och avslutade mitt förhållande jag då hade. Jag flyttade tillbaka till staden där jag hade gått skola och började arbeta, helt ensam fast med mina vänner i samma stad. Det var befriande, jag kände mig flera ton lättare och kunde äntligen börja om, med nya insikter om mig själv och med en helt annan syn på livet. Det jag var mest rädd för var att falla tillbaka till det där hemska som jag varit tvungen att genomlida.

Jag ska inte säga att kommande år blev lätta, men jag prövade mina vingar och försökte leva mitt liv till fullo. Jag gav mig in i ett nytt förhållande där jag blev totalt förlöjligad och mina känslor blev inte besvarade. Men jag gav åter igen allt av mig själv och levde kvar i gamla mönster, hade jag inte lärt mig någonting?? Det jag inte visste då var vad kärlek och respekt var, jag visste inte om att jag kunde vara tillräcklig och att jag är bra som jag är. Jag visste heller inte vad tillit var eller att man faktiskt kunde bry sig om mig, att det var okej att behandla mig med respekt. Och att jag kunde vara viktig för någon. Inget av detta visste jag om, därför sökte jag mig helt enkelt till de relationerna, för det var tryggt för mig att bli behandlad så, jag visste inte bättre.

Nästa vändpunkt blev rätt snart därpå, då min dåvarande chef skickade mig till en psykolog när hon märkte att jag inte mådde bra, tidigare hade jag alltid varit den glada och spralliga tjejen. Nu var jag det inte längre. Jag bodde då med mina två bästa vänner som också var oroliga och tvingades se på hur jag tillät mig att bli behandlad och hur jag behandlade mig själv. För vad de än sa och hur illa de än sa att det var så lyssnade jag inte. Det var ju vardag för mig, jag förstod ju inte bättre då.

Jag gick till psykologen mot min vilja, för att min chef sa det. Men det är bland det bästa jag gjort, det var ju precis det jag behövde. Jag behövde få prata med någon, om MINA problem. Jag behövde få känna på det som var jobbigt, en gång för alla. Efter månader av samtal och nya insikter om mig själv så lyckades jag ta mig ur även detta förhållande, jag sa upp mig från mitt dåvarande arbete och flyttade igen, till en ny stad där jag inte kände någon, helt ensam. Där hade jag på egen hand fixat lägenhet samt jobb. Jag vet inte vad jag sökte eller varför jag var så envis över att göra denna resa helt ensam. Men det var ett bra val och genom det växte jag och lärde mig så otroligt mycket om mig själv. Jag blev mer självständig och började hitta tillbaka till lyckan och till mig själv än en gång men den här gången helt på egen hand. Det var så befriande, att inte känna mig beroende av någon annan. 

Till hösten sökte jag jobb utomlands och flyttade ganska snart tillsammans med en vän från Västerås där vi tillbringade två månader framöver. Det är också en resa som jag lärt mig otroligt mycket om mig själv genom, bo i ett annat land och bara göra det man spontant känner för. Kasta sig ut i världen utan någon trygg fast punkt. Att våga göra det utan att veta vad som egentligen väntar en och att det alltid ordnar sig är modigt, och lärorikt.

När jag sedan flyttade tillbaka till Västerås träffade jag han, han som kom att bli min stora kärlek.

Han som var så omtänksam och genomsnäll. Han visade mig respekt och visade stolt upp mig. Jag var helt plötsligt någons första prioritet och det skrämde mig, den tryggheten som smög sig på skrämde mig. Allt skrämde mig! Detta var något helt nytt för mig. Var jag värd att känna trygghet? Vad var äkta trygghet? Vågade jag släppa in den här killen i mitt liv och visa mig sårbar? Ja, den här gången var det värt det. Han håller mitt hjärta och vårdar det än idag. Vi flyttade till Göteborg sommaren som kom och han upplevde min dröm med mig som jag inte ansåg mig klar med, jag var inte klar med Göteborg ännu. Vi bodde i ett litet hus utanför centrala Göteborg och hade en helt underbar sommar med massor av nöjen och utmaningar tillsammans. Jag är så glad att jag fick göra det tillsammans med just honom.

Efter sommaren flyttade vi tillbaka till Västerås där vi genast började leta efter hus att köpa, vi köpte en hästgård i oktober förra året som vi idag bor på och driver tillsammans. Vi har så mycket framtidsplaner tillsammans som gör mig så himla lycklig men samtidigt finns såklart rädslan om att förlora det där. Jag har ju allt jag någonsin drömt om nu. Och jag försöker lära mig att leva ett liv där jag blir respekterad och någons första prioritet.

Såklart har jag även tuffa perioder där mycket att det förflutna kommer upp men skillnaden är att jag idag vågar titta på det och faktiskt känna efter hur jag mår och ta tag i det i tid, innan det går för långt. Och faktiskt acceptera att det är som det är, vissa saker kan man inte ändra på helt enkelt och vissa upplevelser har man med sig från sitt förflutna. Det enda man kan göra är att ändra sin attityd till livet och våga ta på det som känns jobbigt och lära sig att förhålla sig till det. Det är så himla viktigt att vara ärlig mot sig själv och sätta gränser för vad man tycker är ok eller inte.

Det är viktigt att våga prata om det som är jobbigt, och känns skamfyllt. Detta är en resa jag gjort för många år sedan och som jag haft väldigt svårt att dela med mig av och att ens kunna erkänna för mig själv att jag faktiskt tappade greppet och att jag blev den där svaga, för det var precis vad jag själv ansåg mig att vara när jag inte klarade av att hålla ihop allt längre. Svag och vek..Det var vad jag tyckte om mig själv där och då. Trots att det var tvärtom, jag hade helt enkelt varit stark för länge. Vågar man falla så är man stark. Inte svag. 

Men det har inte hjälpt mig, det som har hjälpt mig är att jag tillslut vågade bearbeta det och att acceptera att såhär är det, och det måste jag förhålla mig till. Vi måste ta hand om oss själva. Det är så vanligt med psykisk ohälsa idag och många som går med alldeles för tunga bagage, därför delar jag med mig av detta i hopp om att fler vågar prata om det som känns skamfyllt. Du är inte ensam, absolut inte. 

Vi kommer alltid att möta nya motgångar och ständigt behöva arbeta med oss själva, men därmed formas vi ju också och kliver starkare ur det för varje gång vi bearbetar vårt förflutna. Jag är så exalterad och är så redo för livet och allt vad det har att erbjuda och jag ser fram emot att bygga upp en framtid tillsammans med min underbara sambo. Jag kan idag se ljust på framtiden och säga att jag älskar att leva. Det mina vänner, det är stort för mig.

//P