Att leva fullt ut
Är du nöjd med dig själv? För den du är? Kan du acceptera dig själv för just den du är, för de val du gör?
Väldigt ofta, förut. Och ibland även idag, kan jag komma på mig själv varför jag reagerar som jag gör i vissa situationer, idag reflekterar jag över om det är värt det och jag prioriterar vad jag lägger min energi på, vad som gynnar mig. Jag är en känslig individ, med mycket känslor som sprudlar där inombords och mycket av dessa känslor vill jag kunna förmedla till mina medmänniskor. Men ibland är det inte uppskattat och ibland blir det bara fel. Alla är vi olika och kommunikationen fungerar inte alltid mellan alla parter. Men hur gör man då, när det blir krock? Hur ska man veta vad som är rätt och vad som är fel? Och om man gör rätt eller fel. När man ska springa efter eller inte och försöka "rätta till" saker. Även här handlar det om balans, att hitta en balans som gör att du inte tvivlar på dig själv och din förmåga att vara medmänsklig. Att jag är en känslomänniska är något jag är stolt över och som jag idag beundrar hos mig själv. För hellre att jag tar några smällar för mycket och lär mig av det än att inte känna något alls för andra människor. Att vara godtrogen är en bra egenskap, alla människor är värda en chans och plats i mitt liv. Men missbrukar man den, är elak mot mig eller tar mig för givet så sätter jag min gräns. Mitt liv och min tid är värdefull och så även jag.
Jag tycker såhär;
Var aldrig rädd för att prata om dina känslor och misstro aldrig din magkänsla utan följ den.
Lägg inte skuld på någon annan för att du känner som du gör, var bara ärlig och tala om hur du känner. Kan inte personen möta dig då så ligger det hos hen.
Man kan inte vara omtyckt av alla- viktigt att komma ihåg. Om du känner dig trygg med vem du är så är det helt plötsligt inte viktigt längre. Då gör man andra prioriteringar och lägger sin tid och ork, på människor som fyller ditt liv med mening.
Det här med att inte ta det personligt om man får avslag på ett jobb man sökt, när någon gapar på dig och påpekar vilken otroligt dålig människa du är, när någon lämnar dig, när någon inte skrattar när du säger något du anser är roligt, när någon inte uppskattar allt du gör för hen och tar dig för givet. När du tycker att du ger allt men inte får någonting tillbaka.
Är det DIG det är fel på? Nej, självklart inte.
- Förmodligen var du inte ensam om att söka tjänsten och uppenbarligen hittade de någon annan som passade bättre i rollen. Men har det med dig som person att göra? Nej, nästa gång kanske det är din tur.
- Om någon skriker på dig och talar om för dig hur dålig du är, ställ dig själv frågan. Förtjänar jag det? Har jag gjort något för att förtjäna det? Om inte, be dem rikta lampan mot sig själv och fråga hur dom ser på sig själv istället och gå därifrån. Varför ödsla din tid på att ta emot det om hen ändå tycker så illa om dig. Förmodligen kommer hen tillslut till insikt i framtiden och ber dig om ursäkt.
- Om någon lämnar dig var det förmodligen för att ni inte var rätt för varandra.
- Om ingen skrattar när du säger något du tycker är roligt så bli inte ledsen, alla har helt enkelt inte samma humor som dig.
- Om du gör allt för någon men inte får något tillbaka. Varför stanna? Du får ju inte ut någonting av det. Ingen vill ju bli tagen för givet, det finns alltid någon annan som förtjänar din tid bättre, öppna ögonen så att du ser det bara.
Det är så lätt att man går och grubblar på såna exemplen som ovan. Man grubblar i dagar, veckor, kanske månader och år på vad som gick fel och vad man gjorde för fel. Det låter så enkelt att bara säga släpp det och gå vidare. Men hur hjälper det dig att lägga så mycket energi på det och att söka efter fel hos dig själv?
Och förresten, vad gör det om man gör lite fel ibland? Vore det inte för det så skulle vi ju aldrig lära oss någonting. Se det som en lärdom.
Acceptera dina gränser och dina känslor, de vill dig bara väl.
Börja lev! Gör dig av med energitjuvarna och se det du har framför dig istället och lita på dig själv.
//P