Inga ord är rätt
När det inte finns ett enda ord som är rätt, när hela livet vänder och stannar och när man i allt detta ska försöka plocka ihop alla små bitar som ramlat och blivit så sköra att man inte längre vet hur man ska få ihop det. Jag känner mig som ett litet barn igen, ovetande och skrämd inför vad som komma skall. Rädd för hur det nu ska bli, utan min kära mormor. Det svider fortfarande så otroligt mycket att skriva dom där orden, utan mormor. Jag trodde aldrig att jag skulle behöva göra det. Men nu står vi där, och det är bara så det är.
Jag skrev ett tal om min mormor på nationella proven på gymnasiet, jag ville så gärna tala om för hela världen vilken fantastisk människa hon var. Hon är den mest godhjärtade människa jag någonsin mött i mitt liv. Hon har fyllt mig med så mycket värme och kärlek genom åren och gett mig hopp att orka ta mig igenom de tyngsta perioderna under mitt liv. Jag vet inte vad jag ska skriva, jag vill skriva så mycket och tala om hur fantastisk hon var, och att hon fattas mig och att jag inte längre vet hur jag ska klara av att åka "hem" när hon inte finns där längre med sin närvaro. Men, det spelar ingen roll hur mycket jag skriver. Jag får henne aldrig tillbaka iallafall.
Jag väljer att tro på att det finns något efter döden, att hon fortfarande finns med oss på något sätt. För du kommer alltid att finnas i mitt hjärta mormor. Och jag ska leva för dig, precis som du har levt för oss. Jag ska se det goda i alla människor och inte döma någon i förväg. Jag ska ge alla en chans att visa vem dom är. Jag ska försöka sprida lika mycket värme och kärlek som du har gjort, till alla du mött. För det behövs. Jag ska ta med mig allt du lärt mig och ta vara på den tiden jag har, för det vet jag att du vill mest av allt. Jag antar att du ansåg att jag var redo att stå på egna ben nu. För det är så det känns, som att ha förlorat sin absolut största trygghet som alltid funnits där. Under hela mitt liv, genom allt.
På något sätt går livet vidare, konstigt nog. Man kan ställa sig frågan varför? Men den frågan kommer aldrig att besvaras iallafall. Sedan kan man tycka att livet är jävligt orättvist och bli fruktansvärt irriterad på att alla och att allt bara spinner på i vanlig takt, som om ingenting har hänt. Trots att världen stannat för en själv. Men, man måste hoppa på det tåget igen för att inte bli tokig. Man måste kämpa, och få sörja givetvis. Det tar tid att bearbeta en sorg, det måste få ta den tid det tar. Men, man får inte glömma att ta hand om varandra och göra det varje dag. Visa uppskattning och ta vara på den tid man har tillsammans, för man vet aldrig när det tar slut eller slits från en. Livet är här och nu, låt det inte rusa förbi dig.
Det finns inga ord som är rätt mormor, jag saknar dig och jag älskar dig innerligt. Hälsa morfar från mig.
Det kommer ta tid för mig att hitta tillbaka till rätt spår utan dig, men jag lovar att kämpa och att ge allt tills den dagen vi möts igen.