Rörigt är förnamnet
Hej kära ni..
Det är väldigt rörigt i mitt huvud nu, med allt. Är så otroligt glad att jag har en sambo som stöttar mig genom allt och står ut när man inte alltid är på topp och är som en enda virrhöna och överanalyserar allt. För just nu känns det som att inte riktigt någon förstår vad jag går igenom, med all rätt egentligen. För har man inte mist någon väldigt nära anhörig så kan man nog inte sätta sig in i den sorgen, det är även min första riktiga sorg jag går igenom så även jag försöker tacklas med att ta mig igenom detta. Sedan är vi alla såklart olika och sörjer på olika sätt. Men att frustrationen över att inte bli förstådd eller ifrågasatt över de valen man gör och att man kanske inte är gladast på jorden kan inte hjälpas just nu, jag är skör, helt enkelt. Det måste få ta sin tid och jag ber om lite förståelse för detta.
Jag måste få laga mig själv först, plocka ihop bitarna.
Sedan känns det så konstigt, att livet trampar på i vanlig takt, folk går till jobbet, och så även jag. Allt rullar på som vanligt med alla vardagssysslor och ständiga måsten, man hör folk prata om allt möjligt som kan tyckas verka så oviktigt, jag kan komma på mig själv ibland att jag dagdrömmer mig bort. Att jag helt enkelt inte kommer ihåg vad jag pratat med personen i fråga om, det är jobbigt. Men jag antar att det har med allt detta att göra, den mentala röran. Och jag är fortfarande i det stadiet att jag inte riktigt förstår och rädslan över hur framtiden ska bli ligger fortfarande och klämmer.
Det närmar sig begravningen, som äger rum nästa fredag. Jag vet inte hur jag ska tackla det, men på något sätt så tar man sig igenom allt. På något sätt blir det att riva upp den stora sorgen igen, för man får allt svart på vitt. Ett sista avsked, helt enkelt. Då finns det ingenting kvar, kanske är det bra att lägga lock på hoppet om att det inte är sant. Om att det inte är på riktigt, för någonstans så har jag verkligen inte förstått det än, men det är dags, att inse.
Man får andra perspektiv på livet när man förlorar någon som står en nära, det kan låta klyschigt att säga men livet är verkligen här och nu och jag kan inte låta bli att bli ledsen, arg och frustrerad när jag hör och ser andra människor lägga energi på att vara elaka mot varandra och aldrig glädja sig över någon annan. Och när man ser i nyhetsflödet alla hemskheter som förekommer i världen, varför? vart kommer all ondska från? Och varför i hela friden tar det aldrig slut?
Vi måste bli bättre på att respektera andras känslor, vi tycker helt enkelt inte lika och vi värdesätter inte alltid samma saker. Vi är olika individer och har olika mål och drömmar med våra liv. Låt andra människor leva efter sina egna värderingar och var ödmjuk till de förändringar och olikheter du möter. Vi behöver alla olika mycket av olika saker.
Just nu, behöver jag min familj, de som står mig nära. Som accepterar mig för den jag är och som förstår mig.
Julen närmar sig, julen som alltid har hållt vår familj/släkt samman, med mormor, hos mormor i hennes varma kärleksfulla hus där dörren alltid stått öppen. Detta blir första julen i mitt liv utan mormor, men tillsammans med min familj, i samma hus och med mormor i mitt hjärta. Det är så viktigt att ta hand om varandra och läka såren tillsammans, vi går ju trots allt igenom detta tillsammans.
Jag har dagligen alldeles för många mil från mina nära, något som tynger mig något otroligt och utger ett stort tomrum. Även här får man andra perspektiv. Jag tänker ta vara på dem som står mig nära och inte låta åren flyga förbi längre och låta det gå alldeles för långt mellan gångerna vi ses. Även om det inte alltid är lätt att komma från så måste man kanske prioritera annorlunda än tidigare.
Som sagt, tur nog har jag världens underbaraste människa vid min sida, som står bredvid mig genom allt, och då blir det plötsligt värt allt. Hur jobbigt det än är, för trots allt är det ett val jag gjort att bosätta mig så många mil bort från allt där "hemma". Men bara för det behöver distansen inte bli så lång iallafall. Och det ska det bli ändring på.
Inte nog med all denna mentala röra i mitt huvud så ska Gunde visas på söndag, kanske blir han såld, eller så blir han inte det. Oavsett är detta också något som gör mig ledsen. För hur man än vänder och vrider på det så har den hästen satt spår i mitt hjärta och varje gång han bara är sådär underbar och gosar ner sig med mulen hos mig så smälter jag. Hade jag haft möjligheten så hade jag inte tvekat en sekund på att behålla honom, det sista jag vill är att han ska åka. Och ärligt vet jag inte om jag orkar med ett till "farväl" som det är just nu. Men, verkligheten åter igen. Ibland suger den verkligen. En trisslott, kanske man borde köpa. För någon gång borde det väl vända?
Nog för denna gången, ta hand om er och prioritera era egna värderingar ibland. Ibland behöver man sätta ner foten och tala om vad som är viktigt för just dig, följ ditt hjärta och slösa inte bort din tid helt enkelt. ♥
