ettfriareliv

Hej alla people.

 

Idag har jag mycket tankar och funderingar att dela med mig av, as usual. 

Jag vet inte om dessa tankar har att göra med att man växer upp, åter igen eller vad det är som spökar. 

Iallafall så har det slagit mig senaste tiden att det finns ett tomrum, som jag har svårt att fylla och jag har länge spånat på vad det kan vara, varför man aldrig blir nöjd liksom. Jag har ett bra jobb, världens finaste sambo och så har jag min drömgård och en superfin och lovande unghäst. Vad tusan kan då fattas? Många blir säkert irriterade av att läsa detta, "men hon har ju allt man kan drömma om" Ja, har jag det? Kanske materiellt och i era ögon. Och i min värld har jag också allt jag någonsin har önskat mig, men ändå saknas något.

 

Efter att ha jobbat så pass mycket med mig själv som jag har gjort så förstår jag ju att det enbart sitter hos mig själv och att enbart jag kan ändra på den känslan. Men för att göra det så krävs det en tanke och handling för att det ska kunna ske någon förändring och för att jag inte ska fortsätta i samma mönster. 

 

Framförallt, så önskar jag över hela mitt hjärta att jag haft min familj och mina kära barndomsvänner nära. Bara att ha en "vuxen" förebild att kunna luta sig mot när det känns tungt ibland, och avlastning när det blir lite väl mycket.

 

Och nu till det största problemet som sätter stopp för mig just nu. 

Kanske kan det ha lite att göra med efter mitt besök hos sjukgymnasten igår, ett litet wake up call för min del helt enkelt. Att det inte är hållbart för min kropp att köra samma tempo framöver utan att kollapsa. Visst, jag har alltid klarat av att köra på trots trötthet och smärta. Men nu är det nästintill olidligt ibland, vissa mornar har jag så ont i nacken och hela axelpartiet så att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Ofta efter en arbetsdag så har jag sådan huvudvärk att det känns som mitt huvud ska sprängas och jag blir sängliggandes en stund när jag kommer hem för att låta värktabletterna värka så att jag sedan kan ta tag i sysslorna som jag har hemma, rida och fixa i stallet. Jag skulle nästan säga att det är en ständig kamp. Jag mår bra, men min kropp mår oftast inte bra. Så enkelt är det. Tillslut efter många om och men så har jag ju faktiskt tagit det intiativet att gå till en sjukgymnast och visst har det blivit bättre, och hur mycket jag än vill och säger att det känns bra, trots att det inte gör det så är ju det (egentligen) bästa av allt att det inte går att försöka lura sjukgymnasten, för han känner ju min smärta. Så det är väl bara att face the fact och acceptera. Som han sa "Vi måste samarbeta, jag ska göra allt jag kan för att du ska kunna lära dig att leva med det och underlätta för dig i din vardag" JATACK.. Har jag någonsin sagt hur tacksam jag är över dessa människor, som lever för att hjälpa andra? Jag vill fungera normalt, jag vill kunna rida, tävla och hoppa, jag vill kunna sköta vår gård och jag vill kunna arbeta och fungera fullt ut som en normal människa. Inte på grund av något jäkla nackbesvär som jag har dragit på mig i ung och dum ålder. Nog om det.

 

Jag vill kunna komma hem efter jobbet och känna mig pigg, gå ut i stallet och bokstavligen flyga fram av energi och glädje, jag vill orka vara en kärleksfull och smärtfri sambo och jag vill kunna orka med annat än att jobba, sköta gården och sova. PUNKT.

 

Förändring var det ja, jag ska spåna på den helt enkelt. Och börja med att granska mig själv. Och kanske börja med att acceptera att jag inte är stålkvinnan utan att jag faktiskt är människa. Det tar bara emot så jävla mycket, för jag vill så himla mycket. Ibland tappar man fokus och behöver granska sig själv och situationen, för att hålla lyckan och glädjen vid liv. 

 

Sedan tillbaka till tomrummet då, det är min familj och nära vänner. Så är det bara. Det är ett stort tomt hål i mig som jag önskar såg annorlunda ut. Jag saknar er så mycket att jag nästan går sönder. Det gör jag, jag vill kunna dela min vardag även med er ibland, det vill jag verkligen.