ettfriareliv

Hej mina kära läsare

Idag tänkte jag skriva lite om sorg, sorgen över att vara rädd att förlora en nära anhörig.

 

Det är där jag befinner mig nu, jag är så fruktansvärt rädd. Alla känslor som snurrar runt i ett virrvarv inom mig och hur nära det känns att tappa greppet. Det där greppet som senast igår kändes så starkt, så stabilt.. Men helt plötsligt genom ett nytt dåligt besked fick det att rasa, igen. Hur man än vrider och vänder på detta så finns det ingen återvändo, livets gång är vad andra kallar det. Vad jag kallar det, är en omöjlighet och ett stort nej, jag vill inte. Jag är rädd, för hur allt kommer bli, för hur jag ska orka fortsätta stå på egna ben den dagen min största förebild, och trygghet lämnar detta jordeliv. 

 

Jag vet att det är fel att tänka så just nu, men det är svårt att inte göra det. För, denna fruktansvärda sjukdom gör att man tappar hoppet, den brutalt svarta och orättvisa sjukdom - cancer. Bara ordet är fult, och har ett stort mörker över sig. Varför? Ja, varför? Hur många gånger kan man inte ställa sig den frågan? VARFÖR just min allra käraste mormor? Som har fått vara frisk genom hela sitt liv och har levt så hälsosamt man kan göra, som har ett hjärta av guld och som alltid har funnits där för oss alla och spritt så mycket kärlek. Jag förstår inte, jag kommer aldrig förstå. Denna hemska äckliga sjukdom. Jag önskar av hela mitt hjärta att just mormor kunde få en bra sista tid här i livet, och inte genom lidande. Älskade älskade mormor. 

 

Man känner sig så hjälplös, här sitter jag 25 mil hemifrån, med hästar och ett jobb att ta ansvar över. Men vad spelar det för roll när det enda som betyder någonting just nu är att finnas där för mormor? Som är sjuk, och behöver sina anhöriga. Vem vore jag om jag inte tog hand om henne nu? Efter allt hon har gjort för mig. Det är en självklarhet för mig att finnas där. Jag skulle inte vara den jag är idag om det inte vore för mormor.

 

Jag tänker tillbaka på tiden som liten och de allra flesta och finaste minnen har jag hemma hos mormor, hon har vart min stöttepelare genom många tuffa perioder i livet. Hon var den som höll min hand och gav mig hopp, den som hjälpte mig med läxorna och alltid välkomnade mig med öppna armar, mig och mina vänner. Jag har alltid beundrat henne för hennes otroliga styrka och att alltid se så lätt på livet, allt löser sig. Och i mina ögon är hon den mest godhjärtade människa som existerar på denna jord, som alltid lyckas se det fina i alla människor. Tack mormor, för att du har visat mig den vägen. Jag försöker att leva efter det, tack vare dig. 

 

Jag önskar bara just nu att jag kunde sitta bredvid henne i sjukhussängen och krama hennes hand, finnas där och säga att allt kommer att bli bra igen. Att hon kommer att bli pigg och kunna komma och hälsa på oss, få träffa sina framtida barnbarns barn och att få uppleva den dagen jag gifter mig. Men, de förhoppningarna börjar sina bort, för den förbaskade hemska jävla sjukdomen som tar bit för bit av dig och tar dig längre och längre från oss. Jag vill inte, och jag vill inte acceptera. Jag vill bara att du ska bli bra igen mormor, jag vill ge dig den kraft som du har gett mig genom livet, jag önskar så gärna att jag kunde göra det, istället för att bara se på när du lider. Min älskade mormor, stanna kvar hos oss ett tag. ♥ För jag vet inte vem jag är utan dig i mitt liv, världens bästa mormor.