ettfriareliv

En vän sade till mig en gång att den svåraste tiden är mellan 20-25 års åldern. Den tiden då man är tvungen att ta de svåraste besluten, när man står vilsen i olika vägskäl och inte vet vilken väg man ska ta och då vägarna korsas för vissa och vissa går helt olika vägar, trots att man för någon dag/vecka/månad sen lovat varandra att ingenting skulle förändras. Idag vet man ju, hur dumt det var.. Att måla upp en värld för hur livet skulle se ut för all framtid, för livet förändras ju och vi med den..  

 

Jag vet egentligen inte vad som är det svåraste, att släppa taget eller att försöka hålla hoppet uppe att det kan bli som förut trots att allt ändras, med tiden? Det svåraste för mig är att släppa taget.. Jag vill så gärna hålla så hårt om det som varit, jag vill så gärna hålla hårt om de personer som betyder så mycket för mig. Jag vet ärligt talat inte om det känns så här för alla att växa upp och att få mera distans till sådant som förut stod en så nära. Men för mig är det brutalt jobbigt och frustrerande. Kanske kan det ha att göra med att man nu har landat. Där jag är nu, det är därifrån jag ska börja bygga på min framtid, hur underbart det än känns så känns det såklart skrämmande också. En nära vän sa något i liknande med detta till mig förut "Du kommer aldrig att slå dig till ro, du kommer att ha hunnit bott i varenda stad och världsdel innan dess" Ja, det trodde jag också där ett tag när jag flyttade runt som en vilsen fågel. Men jag hittade mitt livs kärlek och helt plötsligt föll det naturligt att vilja landa på ett ställe och börja bygga på någonting stort. 

 

Men, det jag pratar om nu är framförallt vänner, vänskapsrelationerna. Självklart finns det dem som kommer och går i ens liv, men vissa sätter bara djupare spår i hjärtat än andra.

 

Jag har världens finaste vänner, utan tvekan.. De där som man bara vet precis vart man har trots att det går alldeles för lång tid mellan gångerna vi ses. Ni är ovärderliga.

Och nu till det svåra, avståndet. Vi är bosatta alldeles för många mil mellan oss, vi är utflugna åt olika håll och olika städer.. Det är det som är det svåraste för mig att inse, jag har nog fortfarande inte gett upp hoppet om att vi en dag kommer att bli som Sex And The City brudarna, som vi så fint beskrev oss som yngre.. Att våra förhoppningsvis kommande (barn) får växa upp tillsammans, att vi kan ses på en kaffe när vi känner för det eller bara en lunch på stan.. Kvällssimma, gå morgon/kvällspromenader och bara sånt som vänner gör tillsammans när man spontant känner för det. Det är det jag saknar mest. Och egentligen borde jag inte fortsätta sörja detta för det är en situation som är omöjlig att förändra.. Vi har byggt upp ett liv på olika håll och det går bara inte att flytta på oss. Självklart är jag glad för de gångerna vi faktiskt ses men jag hatar att det behöver krävas så mycket planering för det. Jag vet att jag låter bitter nu men jag saknar mina vänner nå djävulskt mycket. 

 

 

Sedan saknar jag såklart familjen mycket också.. Att inte kunna åka till min älskade mormor och luncha eller ta en fika när jag känner för det och bara sitta och prata om allt mellan himmel och jord. Baka bullar tillsammans med henne och somna i hennes soffa framför en film. Åh min älskade mormor ♥

Att inte kunna åka till pappa och leka med hundarna eller att åka och hälsa på min kära farmor och trycka i mig massa godsaker, bara för att hon har bakat för min skull. Jag saknar att bli bortskämd med mat på bordet hemma hos mamma och att hon alltid köper mina favoritgodisar när jag är hemma. Jag saknar att inte kunna åka hem till min kusin och bara kliva innanför dörren och bara vara jag, känna mig välkommen när som helst på dygnet. Spontaniteten saknar jag. Och jag saknar mina barndomsvänner, något enormt mycket. 

Men så kommer vi till det som gör att allt detta är värt allt i slutändan, min älskade underbara sambo Fredrik. Jag vore ingen utan dig, min andra halva och min livskamrat. Jag är så glad att jag har dig vid min sida och allt vi gör tillsammans, det får låta hur klyschigt det vill men vår kärlek är obeskrivlig. När jag ser på allt fint jag har i mitt liv så blir jag fylld av värme och kärlek. Jag är så lyckligt lottad över att få spendera mitt liv med för mig den finaste och mest omtänksamma mannen på denna jord och att jag får leva min dröm och ha hästar, tillsammans med den jag älskar.