ettfriareliv

Hej på er!

 

Nu var det ett tag sedan jag uppdaterade här, helt enkelt av den anledningen att tiden inte finns till. 

Full fart på jobbet och därefter är det bara hem och ta hand om gården och hästen, han ska ju trots allt ridas hela veckorna. Förutom en dag då han vilar och den dagen man ska försöka hinna ikapp med att städa och rå om varandra lite också, jag och Fredrik. Summa summarum är jag klar på kvällen runt 20-21 och därefter ska det hinnas med att äta och sova också för att sedan upp och släppa ut hästarna och jobba igen. Så fullt upp, är väl lite av min livsstil kan man väl säga. Just nu ryms det inte så mycket mer än det på veckorna tyvärr. Men det är ju en livsstil som jag har valt och som jag trivs med, jag behöver bara hitta någon form av balans så att jag inte sliter ut mig helt och stressar upp mig allt för mycket.

 

Detta är något som många kanske inte riktigt förstår, alla gånger jag får tacka nej till grejer då jag helt enkelt inte hinner med utan då det enbart handlar om att jag har ett ansvar att sköta om där hemma. Som jag inte kan släppa på och skita i en dag för att jag känner för det, hästarna klarar sig inte själv, så är det bara. De är beroende av mig för att överleva och det är jag skyldig min trogne springare efter allt han gör för mig. Och då handlar det helt enkelt inte om att jag inte vill hänga på, utan om att jag inte kan. Det är en stor skillnad. Men mina kära vänner vet det vid det här laget, hur det ligger till, och att jag lägger min själ i dessa underbara fyrbenta djur. 

Visst, ibland kan jag sakna att ha hästen uppstallad någonstans, där man slipper ta allt ansvar utan allt bara sköter sig själv. Men idag vet jag ju vad som krävs att driva en egen gård. Jag beundrar alla stallägare där ute som jag stått uppstallad hos och som har skött allt så himla bra, för jag vet verkligen idag hur mycket slit det är bakom det som man inte ser om man hyr in sig någonstans, oftast är det bristerna man ser och inte allt jobb som ligger bakom allt. Höbalarna på 300 kg hamnar inte på höloftet av sig självt, haha ja.. Vad ska man säga, allt från att ha släpat runt på dessa balar med enbart en palldragare farandes på isen genom gården till att nästan ha rivit höloftstaket när vi tagit i för allt vi har för att flytta dem för att få in fler balar när traktorn kommer med nästa bal så lyckas vi alltid på något sätt jag och min andra halva (Vad vore jag utan dig älskling) som gör detta möjligt tillsammans med mig. Med envishet kommer man långt, och jag är så galet imponerad på oss att vi fixar detta helt på egen hand. Nåja, inte heller spillet eller plasten som blir över från balarna som sedan behöver köras regelbundet på återbruket kör iväg sig själv. Spånpallarna som behöver hämtas och lastas in i transporten för att sedan staplas upp igen i stallet. Alla hagstolpar som ska underhållas och slås ner i backen. Ridbanan ska harvas flera gånger i veckan för att underhålla underlaget, staketet till ridbanan ska tvättas och en jäkla massa mer. Mitt i allt det här så ska man försöka få allt att fungera så att det tillfredställer andras behov också, det enda jag kan säga är att vi gör vårt bästa. Och på två man tar det lite tid att få ordning på allt. Sedan vi flyttade in på gården för 11 månader sedan har vi gjort om i princip hela gården utvändigt, förutom att ha anlitat folk till grävningen och till att lägga grushagarna och underlaget till ridbanan så har vi byggt alla dessa hagar själv, kört hundra vändor fram och tillbaka till Bauhaus och hämtat 1000 tals stolpar med virke i en överfull transport svajandes på motorvägen med alldeles för många ton för tungt. Sedan har vi byggt och målat ridbanestaketet och monterat nya boxar i stallet. Och utöver detta byggt om hela vår altan på 80 kvadrat. Jag skulle ljuga om jag sa att det varit en dans på rosor, för oj vad det har tagit energi och vilket jäkla tempo vi har hållt trots heltidsarbete och resultatet av detta har blivit att vi varit helt slutkörda och knappt hunnit med varandra och när vi väl hamnat i säng har vi tvärdäckat. Men ack så skönt det är idag, att ha betat av dessa bitar och att äntligen ha en funktionell hästgård. Det som återstår nu är att bygga torkrum i stallet och förhoppningsvis bygga om sadelkammaren och foderkammaren. Puh.. 

 

Nu låter det som att jag tycker att detta varit och är en pina för oss, men så är det inte. Jag var bara tvungen att ge oss en klapp på axeln för hur grymma vi är. För det är vi fasiken! Och nu har vi tur att vi har världens bästa inackorderingar i stallet för tillfället som även ställer upp och hjälper till när det behövs och det är jag så oerhört tacksam över. Då blir allt slit ännu mer värt, det blir som ett kvitto på att det man gör är uppskattat. För det viktigaste för mig är att skapa ett trivsamt stall där man kan känna sig som hemma och där ingen dömer någon. För någonstans i detta så måste man förstå att ingen är perfekt, vi kanske inte är dom perfekta stallägarna men vi gör vårt bästa, det gör vi verkligen. Och det är för mig det allra viktigaste. 

 

Nu åter till det som inlägget egentligen skulle handlat om, men som vanligt flyter jag iväg på något annat. 

Det här med att köpa häst, kan nog vara det svåraste som finns. Dels handlar det om mycket pengar och en ren chansning helt enkelt. Det är ju trots allt levande djur och skaderisken får man alltid leva med. Men utöver den ekonomiska risken så känns det för mig som att "köpa" en bästa vän. Hur tokigt det nu än låter så är det så, det känns otroligt svårt att sätta ett "värde" på någon som kommer att bli ens livskamrat. För mig är det värt alla pengar i världen. Och det känns egentligen helt sjukt att man ska köpa en vän för pengar för hur ärligt känns det då? Okej, nu drar det iväg igen. Men det jag vill komma fram till är att det är så otroligt svårt, för hittar man någon som kemin verkligen stämmer till tusen med så är det många fler faktorer som spelar in. Har den rätt swung i stegen? Hoppteknik? Står den snällt i transporten? Hur uppför den sig själv? Med sällskap? Osv osv. Det är helt sjukt egentligen, att det man letar efter ska vara så himla perfekt. För hur var det egentligen? Ingen är ju perfekt sa vi ju. Men man ska ändå kunna köpa det perfekta för pengar? Nej vet du vad, jag blir så blind av allt detta. Av all prestige. Självklart vill jag också hitta en kompis som kan ta mig, oss tillsammans upp till de högre klasserna. Alla strävar väl någonstans efter det samspelet, där man kan gå hur långt som helst tillsammans. Men, det viktigaste för mig är ändå att hitta en bästa vän för livet, som jag kan ha kul tillsammans med varje dag. Som jag kan lita på i vått och torrt och där vi ställer upp för varandra till 110% och utvecklas tillsammans. Sedan vart vi hamnar och hur långt vi kommer, det är en senare fråga, det får visa sig helt enkelt. Så det jag är på jakt efter nu, det är alltså en bästa vän. Som är lik mig. Sedan om det tar flera år att hitta just den kompisen, så är det så. Och numera skiter jag i vad andra säger, jag kör mitt egna race. För jag ska inte bevisa något för någon, jag gör detta för att jag tycker att det är kul. Och det tänker jag inte låta någon eller något ta ifrån mig igen. 

//P