ettfriareliv

Jag tänkte skriva av mig några ord, efter min stora frustration under gårdagen. För er som inte har hängt med så har vi skickat in en stämningsansökan på dem vi köpte vår fina unghäst av för några månader sedan, (efter många om och men) hästen som vi av djurskyddsskäl var tvungna att ta bort i februari för en skada han burit med sig under väldigt lång tid, något som utvecklas från de att de är föl fram till tre års ålder. Denna hästen led alltså dagligen av detta så det fanns ingen prognos att sätta på honom, ingen behandling eller operation skulle kunna hjälpa honom då han hade allvarliga neurologiska problem. Det gör ont i hjärtat när jag skriver detta. 

I och med detta, att han haft skadan under så lång tid hjälpte inte någon försäkring. Trots att vi tog över hans försäkring och hade honom helförsäkrad för 1500:- i månaden, för att vara helgarderade. Han var försäkrad utan reservationer och försäkringsbolaget hade godkänt honom så. Men, alla dessa veterinärkostnader fick vi alltså betala helt utan någon reglering från försäkringsbolaget, samt att vi inte fick ut någon livförsäkring på honom trots det höga inköpspriset. Man kan alltså aldrig ha en försäkring nog som täcker när det väl gäller, så länge du inte har en försäkring från föl.

För oss fanns det inga alternativ, min fina häst som jag köpt som tävlingshäst. Som jag bundit ett band till och som betydde så mycket för mig. Min livskamrat, trots våra ynka fyra månader tillsammans som visade sig resultera i en mardröm. För oss fanns inga alternativ mer än att lyda veterinärens råd, han blev utdömd där och då. Av djurskyddsskäl. Jag vägrade låta min häst lida mer, jag tog mitt ansvar som hästägare och lät han somna in och slippa all smärta och obehag. Trots alla pengar förlorade under dessa ynka fyra månader. Redan andra veckan han kom till oss meddelade jag säljarna att något inte stod rätt till, men det är en annan historia. Jag har tagit mycket hjälp av välmeriterade tränare för att jag ville reda ut honom. Jag hade aldrig kunnat tro att jag köpt en häst med så allvarliga skador, en häst som var utannonserad som tävlingshäst i hoppning med toppstam. Som hade rena plåtar och en besiktning ua. Okomplicerad och snäll i all hantering.

Det var en oerhört snäll häst må jag säga, med ett stort hjärta. Det tog någon vecka innan han gav sin tillit till mig, han försökte så himla väl. Men såhär i efterhand förstår jag hans panikutfall och hans sadeltvång, hans skärrade ögon varje gång sadeln och tränset kom fram, hans rädsla över att kliva på transporten. Såklart, när han knappt kunde hålla sin egen balans, då kan ni ju tänka er med ryttare på ryggen som försöker ställa krav på honom och försöker få honom i balans och att arbeta rätt när han inte har förmågan att göra det. Hans obehag inför varje gång, när han anade vad som komma skulle. Och det gör ont i mig, hur mycket han försökte och att jag inte tog honom till veterinären från början. Men hur skulle jag veta? Jag hade ju köpt en skadefri unghäst som jag skulle ut och tävla med till våren.

 

Anledningen, till att vi valde att gå vidare med en stämning. Förstår ni nog själva. Vi hade förlorat allt! Vår enda chans att få tillbaka våra pengar var att gå vidare med det, och mycket för Flows skull. Jag lovade honom den dagen jag sa farväl till honom att jag skulle strida för vår rätt, hela vägen. Och det kommer jag att göra, ingen mer häst ska behöva lida eller säljas runt som tävlingshäst när de är skadade. Jag måste även säga att han tur nog hamnade hos mig, som hade kunskapen att förstå att något inte var rätt och inte bara att han var "känslig och behövde tid" samt kunskapen att kunna hantera en häst med de problemen, som blir farlig av naturen när han inte kunde kontrollera sig själv eller hålla balansen när nerverna blev för klämda. Som inte dömde honom och slog honom för det, utan som var ödmjuk och försökte förstå honom med kärlek. Jag är även tacksam att det inte hände något allvarligt och att jag lyckades få tag i en bra veterinär, som hade kunskapen att se vad som var fel. Och förmågan att möta oss i sorgen. 

Sedan för att inte tala om vår advokat, som även han gör allt för att strida för det enda rätta. 

 

Jag har ingen aning om hur denna utgång blir, det som väntar härnäst är rättegång och hur denna utgång blir har jag som sagt ingen aning om. Jag vet bara vad som är rätt och att man, enligt mig har ett ansvar att ta när man säljer hästar. Likväl som jag hade ett ansvar som hästägare att ta det hemska men självklara beslutet.

Jag struntar i vad de driver för verksamhet, har för förmedlare osv eller hur mycket bortförklaringar de har angående min enligt dem okunskap att göra eller om de inte hade kunskap över att förstå att han inte mådde bra. Det enda jag vill ha är vår rättvisa! Vi köpte en lovande tävlingshäst för mycket pengar som var behäftad med allvarliga fel sedan lång tid tillbaka. Som av någon anledning aldrig framkom vare sig vid provridning eller under all information de gav. Sedan vill jag, om det är möjligt - stoppa människor som dessa till att sälja och plåga dessa försvarslösa djur. Kan man inte ta ansvar över det man ger sig in i, så ska man inte in i leken och göra över huvudtaget heller. Jag har tagit mitt ansvar, nu hoppas jag att dem tar sitt och att rättvisan segrar. Oavsett hur detta slutar så vill jag känna att jag gjort allt och kämpat för det som är rätt, med huvudet högt.