Stall Linér – vår historia hur vi grundades

Vi har lärt oss mycket på vägen som har lett oss dit vi är idag. För att fatta mig (?) kort eller jäkligt långt så har jag själv haft ett hästintresse sedan jag var barn, intresset ledde mig till Strömsholm där jag gick ridsportgymnasiet 2008-2011 med sporthopp som inriktning tredje året, då hade jag min första egna häst Capris med mig. En dressyrhäst som jag envist nog skulle ha i sporthopp och vi lyckades avsluta vår tid på Strömsholm på slottsbanan där vi startade 1,25 tillsammans och tog oss runt med ett stopp. Han var och är fortfarande en gentleman, helt fantastisk häst som när han kom till mig knappt gick över en bom till att jag vann hans tillit efter blod svett och tårar och vi lyckades starta 1,25 samt träna hinder på 1,45 utan problem. Tyvärr sålde jag honom efter gymnasiet då jag som många andra tröttnat på all prestige och den dåliga attityden och jämförelsen i sporten vilket gjorde att jag valde att lägga hästarna och ridningen på hyllan. Jag var ung och gjorde som de flesta ungdomar, flyttade runt, gjorde säsongsjobb och flyttade utomlands tills jag en dag hittade mitt livs kärlek som fick mig att vilja landa och stadga mig. Vilket resulterade i att vi köpte hästgård i Kolbäck och här är vi nu.

Min allra största dröm har gått i uppfyllelse, jag har världens finaste kille vid min sida och vi har vår alldeles egna hästgård. Det enda som fattades nu var en häst, att fortsätta mot mina drömmars mål tillsammans med. Det största misstaget jag gjort är att sälja Capris, jag kommer aldrig att sluta ångra det. Vi började åka runt och leta efter min drömhäst vilket vi tillslut lyckades hitta i Göteborg. Han var ju så lik min Capris och bara 5 år, jag kunde verkligen se framtiden tillsammans med honom. Hur vi skulle utvecklas tillsammans och ta oss vidare i klasserna. Äntligen skulle jag få fortsätta där jag slutade sist och börja på ny kula.

Vi var väldigt försiktiga med hästköpet då jag vet hur mycket oseriösa hästmänniskor det finns där ute och då vi maxat vår budget för hästköp och vi satsade allt i denna hästen. Vi hade röntgenbilder på hästen som kollades av vår veterinär, gjorde en egen besiktning och vi ställde alla frågor man kunde ställa till säljarna som skrattade och tyckte att vi var fåniga med alla dess konstiga frågor, men jag var ju så rädd att bli lurad. Tillslut bestämde vi oss iallafall för att köpa honom, som senare kom att bli en mardröm.

Jag vill inte säga att Flow var en mardröm, han var en oerhört fin och fantastisk häst med ett hjärta av guld som alltid kommer ligga mig varmt om hjärtat. Men det vi blev utsatta för var en ren mardröm. I alla fall så hämtade vi hem vår nya stjärna och jag grät av lycka, jag hade allt jag någonsin kunde drömma om. Nu hade jag äntligen min egen häst och allt skulle ju bli så bra. Redan från början när han kom till mig var han väldigt reserverad och som jag upplevde det rädd för människor. Vilket jag tyckte var märkligt då han inte visat några såna tendenser vid provridningen. Jag tänkte såklart att det kan vara omställningen på ett nytt ställe så jag valde att ge det lite tid. Han var rädd när man skulle sätta på grimman för att ta ut honom i hagen, han fick panik och blev skärrad när man lade på sadeln och vid tränsning. Jag kunde inte förstå vad det var, men jag var lugn och jobbade bara på att få honom att känna sig trygg med mig. Men jag kunde inte förstå var paniken kom ifrån. Tredje dagen ringde jag säljarna och meddelade detta, samt att han vid ridning inte kunde skritta rent utan gjorde någon form av passgång, han visste inte i vilken ordning han skulle sätta ner hovarna. Väldigt märkligt. De bad mig ge honom tid då han var en känslig häst och förmodligen behövde han bara landa. Jag tyckte det var märkligt men fortsatte ge honom tid, började ta hjälp av min tränare som även dem såg att något inte stämde med honom. Vi jobbade på i skritt i flera veckor bara för att få honom att slappna av och arbeta rätt. I övergångarna sen kunde han få panikutfall och om jag på något sätt inte satt helt balanserad över honom, om jag böjde mig ner och skulle titta sadelgjorden tex. Jag kände hela tiden att något var fel, till och med jag började tvivla på min egen kunskap. Jag kunde inte reda ut honom helt enkelt. Jag var både ledsen och förtvivlad över att min drömhäst inte alls var den hästen jag köpt. Jag tyckte väldigt mycket om honom men det kändes inte roligt att riskera mitt liv varje gång jag skulle rida honom. Och inte heller att behöva vara två vid hantering och varje gång jag skulle göra iordning honom för att rida. Jag köpte honom 26 september och vid jul lämnade jag bort honom till min tränare, i hopp om att hon kunde försöka reda ut honom. Väl där konstaterade vi att han har sadeltvång, otippat. Han la aldrig på sig heller trots att jag gav honom hur mycket mat som helst. Detta var också märkligt tyckte vi. Efter jul valde jag iallafall att kontakta säljarna och häva köpet, detta var inte alls den hästen jag köpt. Lovande unghäst med toppstam och okomplicerad i all hantering och ridning. Något sadeltvång eller olater nämndes inte över huvud taget och hur det kunde undanhållas vid provridning har jag ingen aning om. Jag hade vid det här tillfället haft hästen i 3 månader. Först erbjöd de mig att byta häst till någon av deras andra hästar de hade till försäljning, men då skulle jag få lägga pengar emellan.

Jag sa såklart att det inte var aktuellt, att jag kände mig lurad och ville ha tillbaka mina pengar. Och att dessutom hästen jag köpt inte var värd hälften av de pengarna jag gett för honom med sitt sadeltvång och orenhet i gång samt panikutfallen. De erbjöd mig att de kunde sälja honom åt mig mot att jag betalade ersättning samt hans omkostnader (ha ha) Ett skämt i mina ögon, jag sa såklart nej tack, isåfall hade jag sålt honom själv men han är som sagt inte värd hälften av det ni sålt honom för till mig samt att dem undanhållit information. De bad om att få komma och kolla på honom och göra en egen bedömning då de ifrågasatte min kunskap samt min tränares kunskap trots att de tävlar på internationell nivå. Javisst, inga problem. Det är bara att komma det, men de hörde inte av sig något mer om datum de skulle komma. Sedan kommer det ett mejl där de står att de avsäger sig allt som har med detta att göra. Att häva köpet är inte aktuellt och det handlar bara om min okunskap om att hantera hästen som gjort att han fått sadeltvång och dessa panikutfall. Jaha, vad spännande. Från dag 1 hos mig har han varit sådan, men jag har gjort hästen såhär traumatiskt skadad tydligen.

Från och med detta tar vi juridiskt stöd av advokat och sedan blir det en lång och smärtsam resa.

Jag tar honom till veterinär som först felbedömer honom, det enda jag får med mig hem är skräckslagna miner från veterinärer som bara säger åt mig att du får absolut inte rida denna häst, det kan vara farligt då han visar sådan smärta samt. Vi röntgar honom och han visar något på tornutskotten men de kan inte säga varför jag inte får rida honom eller vad det är för fel på honom. Vi blir informerade om att en scint undersökning behövs som skulle kosta oss 14.000:- men när vi ställer frågan vad vi får ut av det får vi ett oklart svar. Jag förklarar situationen att vi sitter i en tvist med säljarna och behöver ett veterinärt stöd men ingen vågade stå upp för oss trots att de såg att hästen led. Trots att jag grät och var helt förtvivlad och fick ta hem min häst utan att bli något klokare över huvud taget vad som kunde vara fel, ingen medkänsla eller ett vänligt ord kunde vi ens få från veterinären. Vi valde att inte göra scinten och tog honom istället till en veterinär som vår advokat hänvisat oss till. Här börjar mardrömsresan på riktigt. På vägen ner som var ungefär 4 timmar bort så har han totalpanik i transporten, det går bra de första timmarna men de sista milen vi har kvar börjar han sparka hejvilt och vi gungar fram längs vägen. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv, jag trodde såklart att han hoppat över bommen. Vi stannar och han står helt sjöblöt i svett och har sparkat av bakbommen samt att bakluckan till transporten nästan är helt uppsparkad. Vi har svängt av den stora vägen och står på kanten med varningsblinkers på, jag försöker ringa hästambulans eller ringa till kliniken men får inte tag på någon då det är för tidigt på morgonen. Jag tänker att kör vi honom vidare kommer han att sparka sig ut och flyga ut på vägen. Vi har ca 3 mil kvar till kliniken och att gå med en häst i total panik var inte på frågan om på en så stor väg. Tårarna sprutar vid detta laget och benen skakar, jag visste inte hur vi skulle ta oss till. Tillslut väljer Lina att ställa sig inne hos honom i transporten när jag kör de sista milen för att lugna ner honom och försöka mata honom. Jag kör sakta med varningsblinkers samt med Lina i högtalaren och hon har dörren till transporten öppen för att kunna hoppa ut om han blir farlig. Behöver jag ens säga vilken panik vi hade vid det här laget? Jag kommer aldrig kunna tacka Lina nog som var med mig den här dagen, som kunde vara lugn i paniken och ta min plats och hjälpa mig med honom då jag inte var kapabel till det just då.

Vi lyckades ta oss fram, med nöd och näppe. Ett slag till mot bakluckan och han hade flugit ut. Väl framme får vi hjälp av en farbror att öppna transporten som var halvt söndersparkad och ut kommer en häst med rejäla brännsår på haserna och insidan av dem. På något vis har han lyckats sparka så högt att han kommit över bakbommen med bakbenen och på så sätt dragit med sig hela bakbommen så den lossnat.

På plats blir vi väl omhändertagna av underbar personal, trots att tårarna rinner för min kind när jag skriver in honom och jag är totalt chockad och i skräcktillstånd. Vi tar in honom och han blir undersökt av veterinär som genast ser att något inte stämmer med honom. Hon börjar göra neurologiska tester och hans reaktionsförmåga i samband med rörelser är inte som de ska vara. Hjärnan kan inte sända de signaler som behövs för att rörelsesystemet ska fungera. Efter många tester visar det sig att det sitter i halsen, vilket vi då tar röntgenbilder på. Och detta kommer jag aldrig att glömma. Det gör fortfarande ont när jag skriver om det. Flertal veterinärer samlas i rummet och kollar på bilderna och min veterinär kommer ut till mig och säger; det ser inte alls bra ut tyvärr, din häst lider mycket av detta och hon har en sådan vänlig och medlidande blick. Här brister det totalt för mig, hon behövde inte säga något mer utan att jag förstod vad som väntade. Hon tillsammans med de andra veterinärerna dömde ut honom där och då, på plats. Jag fick av djurskyddsskäl inte transportera honom i en transport igen då han på grund av dessa allvarliga neurologiska problem inte kunde hålla balansen i en transport. De förklarade också att han var en total livsfara för mig att rida och att man absolut inte kunde rida en häst med dessa allvarliga symtom. De kunde inget göra för honom. Jag försökte allt för att få hålla honom vid liv, men bara av att stå i en hage skulle han lida. För kom nerverna tillräckligt mycket i kläm skulle han inte kunna hålla balansen och rasa ihop. Därav föll polletten ner över hans sadeltvång, panikutfall i övergångarna och transportresan, samt varför han aldrig lade på sig något hull. Alla bitar föll plötsligt på plats.

När detta hände hade jag ägt honom i fyra(!) månader och hästen var utdömd, av allvarliga neurologiska fel som uppkommer innan 3 års ålder under utvecklingsstadiet enligt veterinär. Halskotorna hade vuxit ihop och satt i kläm för nerver vilket resulterar i neurologiska problem.

Hur som helst i denna sorg fick jag pendla i telefonsamtal med advokat som i sin tur fick kontakta säljarna och jag fick kontakta försäkringsbolag och det var ett rent helvete. Försäkringsbolaget sade ifrån sig allt ansvar. Jag hade honom helförsäkrad för allt. Vi betalade 1500:- i månaden i försäkring och hade honom livförsäkrad för hela beloppet. Eftersom detta var en medfödd skada så täckte inte försäkringsbolaget någonting, inga veterinärkostnader, avlivningskostnader eller livbeloppet. Inte ett öre fick vi tillbaka. Ni förstår nog vid det här laget vilka pengar vi förlorat. 

Kan någon förklara för mig vad som är mitt fel i detta? För juridiskt sett är det jävligt svårt att få igenom sin rätt. Vi satt i rätten en gång mot säljarna och valde efter detta att gå med på en pinsam förlikning för att slippa dra ut på all sveda och värk ytterligare ett år innan vi skulle få någon rättvisa. Om vi ens skulle få det. Det är ju alltid två parter i detta men säg mig vad vi kunde gjort annorlunda när vi köper en häst som utlovas vara en lovande unghäst med super temperament utan olater och okomplicerad i all hantering och ridning som dessutom säljs för ett väldigt högt belopp. HUR kan man inte ha märkt dessa symtom tidigare? Och HUR kan det falla på mig när jag från dag 1 har meddelat att något inte stämmer vilket i slutändan får denna allvarliga diagnos. Jag är tacksam att jag hade kunskap nog att märka att något var fel och att jag faktiskt idag kan se på det från ett annat perspektiv att jag faktiskt räddade denna häst från ett helvete. Vem vet vart han kunde hamnat och vilken press man kunde satt på honom med tanke på att han såldes som tävlingshäst. Vart är ansvaret som hästförmedlare och säljare i detta?

För att summera allt detta så förlorade vi i princip allt, förlikningspengarna täckte i princip advokats kostnaderna och lite av veterinärs kostnaderna. Men pengarna vi köpt hästen för kommer vi aldrig att få tillbaka. Och min livskamrat och vän kommer jag aldrig att få tillbaka.

I och med att detta hände och den stora förlusten rent ekonomiskt och av vår livskamrat samt alla drömmar som gick i stöpet så bestämde vi oss för att skaffa avelston och ta fram våra egna avkommor. Dels på grund av att vi helt enkelt inte hade råd att köpa en ny tävlingshäst och för att jag rent ut sagt är livrädd för att bli lika lurad igen. Aldrig mer kommer jag att köpa häst för de pengarna igen. Det kommer att ta tid och det kommer att vara en tuff väg dit, men förhoppningsvis rider jag och tävlar mina egna avkommor om ca 5 år. Tanken bakom att vi startat upp vårt företag nu är också att i framtiden kunna bidra med svenskuppfödda hästar till branschen med seriösa uppfödare. Det är precis vad vi strävar efter och vad vi vill vara. Det ska vara tryggt att köpa en häst och man ska ta ett ansvar som säljare, likt som man ska ta ett ansvar som köpare såklart. Vi måste tillsammans bli starka och utrota dessa oseriösa hästhandlare som inte tänker på hästarnas välmående i första hand.

Och för att tillägga är detta min historia av det hela. Vill även ge en eloge till min fantastiska sambo som är så positiv till allt och som lärt sig så otroligt mycket under tiden vi vart gårds och hästägare och för allt stöd han ger mig. Och bara för att poängtera så gör vi självklart allt detta tillsammans även om hästarna i grunden är just mitt intresse, men vi gör det för att vi båda vill det. Det kommer alltid finnas folk som spekulerar i andras liv, och låt det så vara då. Men jag kommer aldrig att förstå varför man inte kan unna andra människor lycka och framgång. Jag är lyckligt lottad som har en sambo som stöttar mig i detta och denna svåra sport. Som glädjs med mina drömmar och som kämpar tillsammans med mig. Men även han har sina intressen såklart och skulle han inte vilja bo på en hästgård och tröttna på allt detta så skulle jag förstå, för det är otroligt tufft och krävande. Och isåfall så ja, då är vi två om det. För er som försöker intala er något annat. Visst är kärleken fin, att man kan stötta varandra i med och motgång.

Peace ♥

Jag insåg att jag hade glömt att nämna nästan det viktigaste - vilka otroligt fantastiska människor vi haft runt omkring oss trots allt i denna röra. Vår vänliga och duktiga advokat som stred för vår rätt in i det sista, de veterinärer på Husaby som tog emot oss med öppna armar, som gjorde allt de kunde och som vågade stå vid vår sida in i rätten och kämpa för det enda rätta, mina fantastiska tränare som även dom sa ja till att ställa upp för mig om vi skulle dragit det längre i rätten och hade behövt vittnen, sen familj och vänner som stöttat och stöttat. Så många människor som visade medmänsklighet och att tillsammans är vi starka. Det lilla gör så mycket och för oss har det betytt så otroligt mycket. Och framförallt vet jag att Flow har det bra där uppe där han slipper lida och att han är lika tacksam trots allt.

När det väl gäller, så är det så viktigt att man har människor vid sin sida som är beredd att kämpa för det som är rätt, för djurens rätt denna gång.