ettfriareliv

Kanske lite luddig rubrik men betydelsefull. 

 

Det blir så tydligt för mig, just i de tunga perioderna i livet. Hur sårbar jag blir och hur mycket jag får kämpa för att inte slås ner igen. Även om det idag är långt till botten så arbetar jag dagligen med mig själv för att inte falla och bli offer igen. Och så tror jag att det kommer att få vara, alla har vi vart med om olika trauman och formats på olika sätt. Jag har min bakgrund och har med mig mitt bagage, även om jag är friare idag och har hittat lyckan så betyder det inte att jag ständigt måste arbeta med mina små troll som pickar mig på axeln och ibland påminner mig om att jag är misslyckad och ensam och att ingen bryr sig egentligen. Som tur är jag klokare idag och vågar möta mina rädslor och faktiskt stå emot istället för att låta det sänka mig. Men den svåraste biten för mig är att fylla tomrummet som förmodligen alltid kommer att leva med mig mer eller mindre. 

 

Det slog mig lite extra idag faktiskt.. Min käre far, som jag alltid kommer att älska lika mycket som jag gjorde när jag var liten och han rullade in mig i en handduk efter duschen och lyfte upp mig och svingade mig, pappas lilla flicka. Jag älskade när han gjorde så, men det avtog som mycket annat. I och med skilsmässan. Sedan har jag inte sett mycket av min pappa. På många sätt kan man säga att han missat större delen av mitt liv, mina prestationer i ridningen, min skolgång, mina flyttar och boenden i olika städer, vad jag jobbar/jobbat med och ja, det mesta helt enkelt som man är stolt över och önskar att man haft en förälder att bolla och dela med sig av sina framgångar med. Den ständiga jakten efter uppmärksamhet, just det där att känna att någon är stolt över en och vill engagera sig. Men iallafall. Efter ett samtal från min far idag, det händer inte speciellt ofta nämligen, men jag blir lika glad varje gång jag ser hans namn på displayen. Det slog mig iaf, än en gång. Att han aldrig vart och hälsat på och sett vår fina gård, trots att vi bott där i över ett år nu. Trots efter många löften att komma och hälsa på och många besvikelser så kom den största besvikelsen idag, han ville att jag skulle åka och kolla på en bil till honom. För han tyckte att det var för långt för honom att åka för att bara kolla på en bil, om det inte skulle vara nåt att ha.. Ok, tänkte jag. Men det är inte värt att faktiskt åka hit och träffa din dotter och se på hennes gård, vad hon åstadkommit och allt hon kämpat/kämpar med? Nej, såklart inte. Vad förväntade jag mig? Besvikelse igen, men ändå inte. Självklart ville jag hjälpa honom att hitta en bil, om jag kan så ställer jag upp. Men det är sån jag är, och sån vill jag fortsätta vara. Jag förväntar mig inte att få något tillbaka längre som jag gjorde som barn/ungdom. 

Ensamheten kommer ifatt ibland, såklart. Speciellt just nu när jag går igenom denna kris med hästarna och advokater och all skit vad det är, för någonstans så önskar jag att man hade ett stöd bakom sig. Att det inte gjorde något om man föll, någon som backade upp en. Men hallå, jag är vuxen nu! Det är klart att jag fixar det här, och jag är ju inte ensam. Jag har ju min alldeles fantastiska sambo bakom mig i allt. Men jag tror att ni som känner igen er i det jag skriver kan relatera till att alltid känna att det är en bit som saknas, och att det kommer ikapp en ibland. Speciellt i tuffa perioder. För det är klart, att jag önskar att jag hade en hel familj som stod bakom mig i allt, som såg mig och brydde sig om mig för den jag är och engagerade sig i mig. Mormor hade den rollen för mig, hon var min allra största trygghet och hon finns tyvärr ej längre. Mamma finns också där, på det sättet hon kan och jag vet att hon är stolt över mig och bryr sig om mig. Jag älskar min familj, och jag har förlåtit mycket. Men många bitar jobbar jag med dagligen för att komma över och för att fylla det tomma hålet som funnits/finns där, som jag som barn lagt lock på under många år. Idag är det nästan fyllt, jag har ett berikat liv och jag är lyckligt lottad som har människor runt omkring mig som omfamnar mig och är stolt över mig. Trauman lever med mig och det är inte alltid lätt att stå upp för den man är och vad man tycker är ok. Men jag försöker, och i slutändan är det bara jag som kan fylla mitt tomrum. Jag har lång bit kvar, men jag har kommit en låång bit på vägen. 

 

Ibland behöver det inte vara en förälder som finns med dig och engagerar sig i dig och med dig, man får inte glömma de som faktiskt står vid sidan, genom allt. Som torkar dina tårar och som håller om dig när livet är lite extra tufft. Som vill ditt bästa och sätter dig före sig själv när det behövs. Ta vara på dem som gör det, lite extra mycket. 

 

I slutändan vill jag säga att, det är bara du som äger din lycka. Men du kan aldrig styra över det som varit bakom dig, våga möt det och konfrontera det. Du är alltid värd det som är bäst för dig. Ett barn är ett barn och har inte förmåga att styra sitt liv själv, att vara vuxen innebär dock att du har ett helt annat val hur du vill forma ditt liv och vilka människor du vill ha med dig längs vägen och vad du tolererar. Kom ihåg det. Du kan aldrig ändra någon annan om den personen inte vill eller inser det själv. 

 

Ta hand om er, för det ska jag göra. Ta hand om mig själv ett tag framåt, det behövs lite extra just nu. ♥