ettfriareliv

Godmorgon!

 

Tänkte skriva några rader här innan jag sätter igång med dagens stora projekt på jobbet. 

Många av er vet ju att jag är en riktig tankeperson, jag tänker mycket och är väldigt djup. Igår när vi hade lagt oss slog det mig hur mycket vi åstadkommit senast året och vad mycket som har hänt som vi tagit lärdom av. 

 

Sept 2015 köpte jag mig en lovande unghäst som jag verkligen såg fram emot att komma ut och tävla med nu till våren, och hur det gick med det vet ni ju redan. Att vi nu är ägare till två fantastiska välmeriterade ston och lilla Heavenly är svårt att ta in, när allt detta med Flow hände trodde jag att det var kört. Jag var beredd att lägga hästarna och ridningen på hyllan åter igen, mot min vilja dock men jag trodde inte att vi skulle ha möjlighet att köpa häst igen för det ändamål som jag ville. Det är ioförsig sant än idag, men det gällde att leta möjligheter till att fortfarande kunna fortsätta hålla på med det jag brinner för och älskar. Det var så vi kom in på aveln, vi lyckades hitta två fina ston som vi hade möjlighet att köpa och ta över i vår ägo. Även om jag nu blir tvungen att lägga ridningen och tävlandet på hyllan några år så vet jag ju att jag i framtiden förhoppningsvis kommer att kunna rida och tävla mina egna avkommor. Det gör det lite enklare faktiskt. Sen kan jag inte sticka under stolen med att jag önskar att jag kunde göra båda delarna och träna och tävla lite under tiden för att hålla igång mig själv och ridningen också såklart, men den biten är tyvärr inte möjlig just nu så det är bara att gilla läget. Kanske kan jag sätta igång Fenny efter första fölet sen om hon är ok då, det visar sig den dagen. Men har jag klarat mig på ett uppehåll på nästan 5 år så ska jag nog klara detta! Det är som att cykla, ridningen sitter i benmärgen. Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge ♥ Nu ska jag fokusera på våra tre fina tjejer! 

 

Vi har fått tid för vår första förhandling i tingsrätten förresten, när jag fick det mejlet från min advokat svämmade allt över för mig totalt, tårarna brände under ögonlocken och det rev upp allt som varit under den hemska resan med Flow, bara tanken av att möta dem i rätten kändes helt plötsligt så nära. Hur jag ska klara av det är en senare fråga, för det vet jag ärligt talat inte hur jag ska tackla. Det visar sig den dagen, helt enkelt. Jag måste vara stark och stå upp för det som är rätt. Älskade Flow, tårarna trycker sig fram bara jag tänker på honom och hur fel det blev. Hemska människor det finns i denna värld, jag hoppas att vi får frid någon gång.

 

 

Nu tillbaka till ämnet, till stoltheten. Det är hur vi tacklat allt detta, hur vi lyckats hålla lågan uppe och hittat möjligheter och att vi nu faktiskt har lyckats. Vår fina lilla gård, det finns fortfarande hopp! Om allt går som det ska med betäckning och fölisarna så har vi 5 (?!) hästar till nästa vår. Och dessutom har vi lyckats forma stallet precis så vi vill ha det, ett trivsamt litet stall. Det har varit backigt på vägen och vi har stött på olika svårigheter men äntligen kan jag säga att jag trivs med vårt stall. Vi har kvar vår trogna inackorderingstjejer som stått hos oss nästan från start, och nu har även Malin flyttat in med hennes häst. Nu är det bara en till som fattas för att stallet ska vara fullt till sommaren, nu gäller det bara att hitta rätt person till vårt lilla gäng också :) 

Vi har många gånger fått höra att vi är lite för snälla stallägare, vi ställer upp så mycket vi kan trots att vi många gånger inte egentligen behöver eller tar betalt för mot vad andra stallägare skulle göra. Vi försöker göra vad vi kan för att det ska vara bra för alla. Sedan känner jag lite såhär, räcker inte det till eller kan man inte se det eller faktiskt vara tacksam så tycker jag att det är jättetråkigt. Tyvärr kan det bli en konsekvens av att vara för snäll i vissa lägen, men samtidigt så tänker inte jag ändra på mig som person eller mina värderingar för att vara alla till lags, vill man utnyttja oss för att vi är snälla och kasta skit med sitt samvete som insats när vi gör allt med välmening och ställer upp så är det som sagt på dennes samvete det får ligga. Jag tycker däremot att det är tråkigt för dem som inte förstår innebörden av att driva ett stall, ansvaret, alla vändor att hämta spån/hösilage, underhåll, slitage, el/vatten, kasta skräp, tömning av gödsel, hålla gården i bra skick och allt som hör där till. Och vilka oförutsedda kostnader det är utöver det, vad många timmar utöver det ni ser som vi lägger ner på att allt ska vara så bra som möjligt på gården. Sånt som jag själv kanske bara har "räknat med" tidigare när jag själv haft häst inackorderad innan vi köpte egen gård, skulle man sätta ett pris för att man skulle tjäna in all tid och resurser man lägger på att driva en gård så skulle man få sätta riktigt höga belopp, och det är det som gör mig lite ledsen och frustrerad, när folk är otacksamma. Sånt vill vi inte ha hos oss, vi tar inte betalt för att tjäna pengar utan bara för att vi inte ska gå allt för mycket back. Och då vill vi ha "betalt" i tacksamhet och respekt, det är värt mycket. 

Man möter många olika människor i denna sporten, och man slutar aldrig förvånas över hur mycket onödig skit som kastas, tänk på det jag skrivit nästa gång ni dömer en stallägare. Jag kan nästan garantera att alla gör så gott dom kan.

 

Jag är även stolt över att vi lyckas driva stallet trots heltidsjobb vid sidan av, allt vi byggt upp på gården sedan vi flyttade in. Det fanns inte en hage uppbyggd, inget vatten ut till stallet, ingen ridbana eller stora boxar. Nu har vi lagt 4 stora grushagar och byggt upp staket, lagt ridbana och byggt staket, byggt upp stora vinterhagen samt gjort en lösdrift, vi har satt in två helt nya boxar, en liten box, fixat vattnet och vi har nu även byggt en stor sommarhage. 

Vi har omvandlat en övergiven hästgård till en fullt funktionell hästgård med bra rutiner och välmående hästar där allt som behövs finns. Ja, jag är stolt. Så in i bomben! Vi har slitit häcken av oss i 1,5 års tid nu men äntligen börjar vi se ljust på framtiden, saker börjar bli klara och vi har nu rullande rutiner. Då blir man stolt, för allt detta har vi åstadkommit själva, mestadels på egen hand. Och om vi lärt oss mycket på vägen, ohja! Både om människor, hästar, ansvar, hårt arbete och allt vad det innebär att driva en gård.