ettfriareliv

HEJ! oj, vad längesen jag skrev av mig lite här i bloggen. Det har hänt så himla mycket sedan sist. 

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja men jag tänkte nog försöka börja därifrån vi slutade sist. Jag kände för att skriva av mig lite idag helt enkelt, för första gången på länge kan jag ärligt säga att jag har ro till att göra det, och jag älskar ju att skriva. Det har hjälpt mig väldigt mycket genom åren! 

 

Iallafall, som många av er säkert vet har det vart en rätt tung period bakom oss och det känns skönt att säga nu att det faktiskt är lagt bakom oss, för det har varit en jäkla resa upp och ner på många plan. Är det något vi blivit expert på att hantera nu är det just bakslag, men nu får det vara nog för ett tag tycker jag. Wow vilket år det har varit, tufft men lärorikt. Först och främst förlorade jag min allra största trygghet, mormor. Det var en lång sorgbearbetning och även idag är det såklart en stor tomhet som alltid finns där. Sedan hela helvetesresan med Flow med rättegång och alla förlorade pengar och drömmar som sög musten ur mig. OCH mitt på allt detta så arbetade jag heltid och vi drev gården och stallet med allt vad det innebar. Vad trodde jag egentligen? Förmodligen att jag var stålkvinnan och klarade allt. Jag älskar ju att ha många bollar i luften och många projekt igång och på något sätt har jag alltid lyckats leverera på topp av det jag tagit på mig, men denna gång var det alldeles för mycket som var mentalt påfrestande och sög musten ur mig. Det är farligt det där, för är man van att köra i högt tempo och inte stanna upp och känna efter så märker man inte heller vad som händer med kroppen med den påfrestningen. Resultatet för mig blev iallafall att jag snubblade rätt in i kaklet, men som tur var hann jag inte braka igenom helt, bara nästan. Det är nog läskigt att hamna där jag hamnade, och det är så himla tydligt att se på allt såhär ett tag efter och undra; vad faan höll jag på med?!

Min kära sambo hade måånga månader innan detta hände bett mig att gå till doktorn och stanna hemma från jobbet ett tag, förmodligen för att han är den som lever med mig och som märkte allt detta när jag själv inte gjorde det. Jag stressade mig genom hela dagarna, hade hjärtklappning när jag gick och lade mig på kvällen och det bara snurrade i huvudet allt jag var tvungen att göra nästa dag och jag försökte på något sätt lägga upp en plan i mitt huvud hur jag skulle ta mig igenom dagen, sedan på morgonen vaknade jag av hjärtklappning och många dagar gråtandes över frustationen att inte veta hur jag skulle ta mig igenom dagen, det var en kamp att bara ta sig upp och klä på mig för dagen. Åter igen, min kära sambo hjälpte mig upp varje morgon. Jag lyckades på något sätt under en lång period ta mig iväg till jobbet efter att ha släppt ut hästar och sedan började en hektisk dag på jobbet, likadant där. HUR ska jag få ihop allt? Jag började glömma bort saker jag skulle göra, projekt jag hade hand om. Jag hade svårt att sortera i vilken ordning jag skulle börja och det blev tillslut error i mitt huvud. Från att vara den som har koll på allt, precis allt. Det var ju min styrka i mitt arbete, alla litade på att jag hade koll och fixade. Aldrig någonsin tidigare har jag glömt något jag ska göra, det var ju som sagt min styrka i mitt arbete. Men helt plötsligt glömde jag även de självklara bitarna och trots det så klarade jag av att köra någon månad till, i samma tempo och på något sätt ändå lyckades leverera någorlunda. Det var inte bara jobbet jag var stressad över när jag var på jobbet, utan då kom nästa stressmoment, hur ska jag hinna med allt hemma när jag kommer hem? Vilken ordning ska jag göra allt för att klara av det? Hem och ge hästarna mat, mocka, rida, träna, kontakta advokater, veterinärer och allt vad det innebar under flera månader, få ihop allt, stressen över hela situationen. Hur ska jag hinna laga mat? Hinna sova så jag orkar med ännu en dag? Helgerna var det inte heller en lugn stund, vi renoverade ju för fullt. Osv osv, så rullade det på i säkert ett års tid. Jag hade tom under den värsta perioden svårt att ens umgås med mina vänner och sitta ner och prata, jag kom på mig själv väldigt ofta att jag knappt hörde vad dem sa för jag var så uppe i nästa steg och hjärnan gick på högvarv. Jag var alltid påväg, svårt att ta det lugnt.

Uuh, jag blir trött nästan av att bara sitta och skriva ner detta. Hur i hela friden tänkte jag? Varför lyssnade jag inte på min kära livskamrat? Vad är det för liv, att stressa sig igenom hela livet? Är det värt det? Nej det är det inte, inte någonstans. Man missar ju allt det fina i livet, tänk er att köra på e18 och bara swisha förbi allt, för det är precis så det känns. Min brytpunkt kom iallafall strax efter första förhandlingen, när jag sedan var tillbaka på jobbet igen så gick det inte mer. Jag bröt ihop på jobbet, inför min chef. Totalt. Där och då blev jag hemskickad, med orden; "du kanske borde stanna hemma ett tag och besöka en läkare, jag tror inte att du ska ha bråttom tillbaka Pernilla"

Jag fick också veta att hen sett på mig sen månader tillbaka att jag inte mådde bra, att jag börjat tappa mitt minne och att jag inte alls var lika glad och framåt längre. No shit?! Varför, undrar jag då. Varför tar man inte tag i det som chef tidigare om man ser tydliga tecken på sin medarbetare men ändå låter mig köra på? Denna gång krävdes det att jag tappade greppet, totalt. Dum som jag är så kontrar jag med att "nejdå jag behöver nog bara någon dag hemma och vila så är jag tillbaka igen på måndag" Det är ju så, det som är det svåraste utav allt är att acceptera för sig själv att man är slut, att det har gått för långt. Ack så fel jag hade. Jag tog mig till en läkare där jag inte kunde hålla tillbaka tårarna och orden var få, jag var bara helt slut. Utbränd, utmattad. Läkaren sjukskrev mig för stressreaktion. Jag hade fortfarande svårt att acceptera det och ville tillbaka till jobbet så fort jag kunde, försökte börja jobba igen i omgångar men det tog någon dag så satt jag bara och grät igen, så efter att ha träffat läkare flertal gånger blev min sjukskrivning utökad till kraftig stressreaktion och långtidssjukskrivning. Jag sov i veckor, jag tog mig knappt ur sängen, flyttade mig enbart från sängen till soffan på dagarna, det var vad orken räckte till.

 

Det är på något sätt som ett slag i magen när man hamnar här, dels så ser man det själv som ett misslyckande och som min konsultchef sa till mig "man måste vara frisk för att vara sjuk idag" Ja, så är det faktiskt litegrann. Jag tänker inte gå in på några detaljer här men jag är glad att jag har haft min konsultchef genom detta, min andra chef på mitt uppdrag är jag grymt besviken på, ingen någonsin ska behöva få det bemötandet när man kört på botten, man är nog sänkt som det är då när man inte ens orkar lyfta blicken av utmattning. 

 

Men nu kommer vi till det som vände vårt liv helt, till det positiva. Mitt i allt detta blev jag gravid. Graviditeten var planerad sedan innan allt detta hände och vi är så himla lyckliga över det lilla miraklet som växer i min mage. Det som inte var planerat var min sjukskrivning då såklart, för utöver all stress som varit så mår jag ju bra, jag är lycklig. Och att köra högt tempo är ju något jag gjort i alla år som sagt. Utbrändheten var bara en extra smäll på vägen och ibland blir inte allt som man planerat. Jag är tacksam att det tog stopp där och då, för på det sättet har jag haft tid till att komma ner i varv och nu äntligen börjar min kropp att må bra igen. Orken börjar att komma tillbaka och jag kan idag faktiskt njuta av dagarna. Det var längesedan jag någonsin kände så. 

Äntligen har jag ro till att gå ut till stallet på morgonen och släppa ut hästarna och faktiskt tycka att det är roligt att pyssla med hästarna och vara i stallet igen. Och äntligen kan jag även börja njuta av min graviditet. Även om jag har en sjuhelvetes foglossning sedan v 12 så kan jag inte vara mer glad över att jag faktiskt fått tillbaka min ork igen. Jag har hellre ont genom dagarna än att vara utbränd. 

 

Tyvärr är det så himla vanligt i dagens samhälle att människor kör rätt in i kaklet för man vill vara så himla duktig på jobbet, på fritiden, man renoverar så mycket att man inte hinner njuta av det och man strävar efter någon lycka. Men det är inte förrän man stannar upp en eller två gånger och faktiskt kan ta några djupa andetag och andas in luften och se det fina man har framför sig för att faktiskt kunna uppskatta det man har. Iallafall är det så enligt mig. Jag har lärt mig så mycket genom detta, och visst är det fantastiskt?! Allt man går igenom, alla motgångar och slag är en enda stor lärdom. Åter igen har jag fått lära mig det. 

Det är en lång väg tillbaka när kroppen tagit så mycket stryk och jag kommer nog aldrig mer kunna hantera stressen på samma sätt som tidigare, ha lika många bollar i luften samtidigt eller sätta så hög press på mig själv. Men det behöver man ju inte heller, det viktigaste är att känna efter vad man själv klarar av och därefter kunna säga nej. Och det blir man nog automatiskt när man går igenom detta, bättre på att sätta sina egna gränser och prioritera vad som är värt någonting. 

Något som jag däremot kommer vara mycket tuffare på nästa gång jag börjar arbeta igen på blivande arbetsplatser är att verkligen inte ta på mig mer än 100% och inte heller låta mig bli kränkt för att jag säger ifrån. 

 

Som jag skrev tidigare så väntar nu en fantastisk tid framför oss, om tre månader gör vårt lilla mirakel entré i vårt liv och jag ser så fram emot det. Jag är så lycklig över allt vi bygger upp tillsammans jag och min älskade Fredrik och att vi trots allt vi går igenom är ett team genom precis allt. Jag är dessutom helt övertygad om att han kommer bli världens bästa pappa till vårt barn. Han är ju redan världens bästa hästpappa (hihi) Min fokus ska nu vara på min älskade familj, mina fantastiska vänner och älskade djur för det är där jag är lycklig. Jag kommer att skriva mer om detta en annan dag, om vår bebislycka och inför föräldraskapet. 

 

Här kommer lite allmän annan info också;

Lilla Heavenly har vi sålt till en supergo tjej som jag vet att hon kommer att få det bäst hos. Nu får hon leka med jämnåldriga och lika stora(små) kompisar och blir ompysslad varje dag. 

Molly har fått kattbebisar som nu är 7 veckor gamla och snart har vi fullt stall med inackorderingar. 

 

Nu har ni fått lite update iallafall. I fortsättningen blir det nog mycket häst och bebisprat kan jag tro. Och självklart lite djupare texter när jag är på det humöret. Ha det underbart så länge och var rädda om er! Glöm inte bort att ta vara på livet och kör inte i 120km/h man missar ju allt det fina då. Och glöm för guds skull inte bort att man inte behöver vara så himla duktig hela tiden! Alla tappar vi fotfästet någon gång. 

 

(Och jag vet att det är mycket stohej om prestige och vad man bör och inte bör skriva om sig själv och sitt liv, men vet ni vad. Man måste ingenting. Jag skriver vad jag vill och jag kommer fortsätta skriva om psykisk ohälsa och såväl de bra som de jobbiga stunderna för det är precis det jag tycker att vi behöver lyfta i dagens samhälle. Allt är inte så perfekt och smärtfritt som det ser ut i många fall. Jag tror mer på att vi ska våga, om vi börjar med att vara ärliga mot oss själva så kommer ärligheten naturligt till alla andra också. Ingen mår bra av att stänga inne sina känslor och skämmas, våga prata med varandra! Jag älskar att skriva av mig och de som vill läsa de läser och de som inte vill det gör det inte, mycket av det jag skriver gör jag för min egen skull men även som sagt för att kanske kunna hjälpa någon annan där ute som känner sig ensam)

 

Puss och kram ♥