Käftsmäll
Jag vet inte vad jag ska skriva eller vad jag ska börja med att skriva. Det är en enda röra och virrvarv i mitt huvud och det är nu dags att börja reda upp det.
Vår första förlikning i Tingsrätten fick allt att rasa ihop för mig, att tappa greppet igen. Det är svårt, när man varit tuff så länge, jag trodde att vi skulle orka kämpa för rättvisan hela vägen. Samtidigt som de människorna inte förtjänar mina tårar över huvudtaget. Men, jag fäller tårar för förlorade drömmar och framtidsplaner som jag kämpat för hela mitt liv, jag fäller tårar för att jag förlorat en bästa vän som jag fick ta farväl av alldeles för tidigt och för att allt är så fruktansvärt orättvist. Och jag känner sådan fruktansvärd sorg och frustration över att jag inte lyckades stoppa detta, att de inte förlorar ett öre och att de får fortsätta med det de håller på med. Men jag antar att jag får leva med det, inte en dödlig människa klarar den pressen och mentala påfrestningen att efter all sorg möta så empatilösa människor i rätten som inte överhuvudtaget kunde skänka mig en blick, inte en ursäkt, ingenting.
De får leva med det dem gjort, vad dem utsatt oss och vår älskade häst för och på vilken bekostnad och de får leva med att vara fruktade och hatade för resten av livet, jag hoppas att ni skäms. För jag skäms så in i helvete mycket för er skull. En ursäkt, vore mer värt än pengar. Men inte ens det.
Jag kommer aldrig att förstå och jag kommer aldrig att förlåta, aldrig någonsin.
Jag får tyvärr inte skriva ut namn så jag kan varna andra till att göra samma misstag som oss, utan bara min egen upplevelse och detta är mina egna känslor och vad jag blivit utsatt för. Sedan skulle man kunna skriva hela historien detaljerat men jag väljer att inte göra det, för det tjänar inget till. Det tipset jag kan ge er är att köpa svenkfödda hästar, direkt från uppfödaren där ni har all historik och från människor ni har goda referenser från och vet vilka dem är. Var även noga med att hästen har försäkring med sig från föl, det är ytterst viktigt. Snälla, köp inga importerade hästar. Det finns så mycket fula affärer och hemska människor där ute som gör så mycket dumt, bli inte ett offer för dem. Var kritisk, skäms inte för att ställa frågor om allt ni vill veta. Var fräck! Det är era pengar och er framtid det handlar om.
Men nu är det dags att gå vidare, jag ska skriva klart mitt brev till dem och skicka iväg sedan ska jag inte ägna dem en tanke mer, någonsin. Fina Flow däremot, ska jag bära med mig resten av livet. Jag ska tänka på dig den dagen jag rider på mina egna avkommor i framtiden, för det är du som tagit mig dit. Trots allt.
Jag kommer aldrig köpa importerad häst igen tyvärr och jag kommer aldrig köpa häst för de summorna igen.
Nu kommer jag att avla fram mina egna hästar och om jag någonsin säljer hästar i framtiden kommer jag att ta ansvar, in i det sista. För mig är det inte business, utan för mig är det levande varelser med känslor precis som oss. Jag skulle ta emot dem med öppna armar och skulle något hända, ja då hjälps man åt. Och man tar sitt ansvar och visar medmänsklighet. Och är min häst skadad så skulle jag aldrig sälja den för något den inte klarar av och hoppas på det bästa, nej. För jag förstår inte hur man kan göra det mot våra älskade fyrbenta vänner som inte kan säga stopp. Men det är jag, tyvärr delar inte resten av världen den åsikten med mig.
I allt detta kaos. Är jag oerhört tacksam över våra fina ston som nu står på vår gård, som blev resultatet av detta trauma. Jag var tvungen att hitta en möjlighet för att kunna fortsätta med det som jag brinner för, och eftersom pengarna är förlorade och vi inte kan eller ens vill över huvudtaget köpa tävlingshäst igen så fick det bli såhär.
Lolly har vart på sin 30 dagars koll och vi fick se hjärtslagen på det lilla livet som växer i hennes mage, så mäktigt! Fenny ska vi iväg med på söndag. Nu håller vi tummarna för att allt går vägen för oss, vi har haft vår otur nu. Det behövs inget mer.
Själv ska jag försöka ta hand om mig själv och komma på banan igen. Det har varit ett tufft år helt enkelt..
Jag har förlorat min stora stöttepelare och min största trygghet - mormor. Tomheten finns fortfarande kvar och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det. Jag har inte åkt hem till Dalarna sedan julas på grund av det, det gör för ont. Till midsommar ska vi åka uppöver för första gången sedan dess, man behöver möta sina rädslor och jag måste hitta ett sätt att gå vidare utan henne där hemma. Jag är vuxen nu, en stor tjej som klarar mig själv. Jag måste bara förstå det också.
Sedan allt detta med Flow och mycket på jobbet, det har helt enkelt blivit för mycket för min lilla kropp. Men nu går vi mot ljusare tider och jag ska ta hand om min kropp och ladda den med nya krafter igen. Man måste göra det ibland innan man kan köra på igen, så är det bara.
