Det hemska ordet ingen vill eller vågar prata om - medberoende
Droger och missbruk, denna hemska förnedrande och fruktansvärda sjukdom som förstör, sliter familjer isär och ärrar för livet.
Jag har alltid ställt mig frågan varför? Varför i hela friden väljer man denna väg och värld som bara förstör och sårar? Jag kommer förmodligen aldrig att förstå det heller, jag har ju själv aldrig suttit i den båten. Tack och lov, jag brukar tänka att är det någonting positivt det fört med sig så är det att genom allt detta hemska jag fått uppleva på grund av det så har det avskräckt mig till att överhuvudtaget vilja testa eller beblanda mig med dem som gör det, det har fått mig att känna ett fruktansvärt avskum mot allt som har med droger och missbruk att göra. Och kanske har det gett mig kraften till att välja en bättre väg, trots att det länge vart en ensam väg.
För mig är det ett svart mörker, ett enormt hat. Och självklart en stor sorg, en sorg över hopplösheten, att det aldrig tar slut. Och hur det tar dem vi älskar från oss.
Sedan kommer vi till den biten - medberoende. En stor del av mig har varit det större delen av mitt liv, detta insåg jag under det tidigare gångna året. Något jag aldrig insett tidigare, det har bara gjort ont, ont i mig sedan den dagen det började för många många år sedan, på alla plan har det följt mig som en tung betongklump i min mage, jag har gett av hela mig själv för att "hjälpa", aldrig gett upp hoppet, jag har tagit ett ansvar som inget barn över huvudtaget ska ta, eller klara av, jag har slagits på botten och tagit emot ord och grymheter ingen någonsin ska behöva göra, jag har sett förbi detta och kämpat för att hjälpa ännu mer, för att jag har känt ansvar och känt sorg så många gånger och tyckt synd om, så mycket att jag lagt hela ansvaret på mig själv. Över att hålla ihop, de få bitarna som fanns kvar. Och slagits på botten igen, fått höra hur misslyckad jag är och fått skuld, och skam. Trots detta så är det ingenting som räknas, allt man gör/har gjort spelar ingen roll. Så varför fortsätter man, när det gör så ont?
Men hörrni, det finns en gräns. En gräns där man fallit för många gånger och såren blivit alldeles för djupa och infekterade att man tillslut måste ta hjälp för att veta hur man ska få dem att läka igen. Där har jag också stått, jag har klarat av att se tillbaka till mitt eget värde och förstå vad jag behöver, jag har insett att min liv inte handlar om att ta ansvar över detta, det är och har aldrig varit mitt ansvar. Mina val och beslut jag tar har ingenting med det att göra, det är ett val personen i fråga har att göra själv. Alla har vi vårt eget ansvar, jag tar inte ansvar över ditt liv eller någon annans liv längre. Hädanefter tar jag bara ansvar över mitt eget.
Det låter så enkelt, men det är det inte. Efter denna insikt är den en lång väg att gå för att bli fri, om man någonsin blir det så länge det finns i ens närhet. Men man kan iallafall stå upp för sig själv, även om det gör ont och man många gånger blir slagen i backen igen. När alla plötsligt vänds mot en och man får framstå som en elak och hjärtlös människa och plötsligt är allt mitt problem, det är jag som förvärrar missbruket? Och jag är en ännu sämre människa än jag var tidigare.
Fast nej, jag är också viktig. Och jag är också skadad. Det måste finnas utrymme för mig att få sätta ner min fot trots att det är personer jag älskar och måste ta avstånd från. Detta är ju inte mitt val från början, det är ditt. Jag måste göra valet utifrån det för att rädda mig själv.
Jag väljer från och med nu att tänka att de som ej kan se mitt värde utan att försöka ge mig mer skuld och skam över att någon väljer detta hemska missbruk framför allt och framför mig så är det deras val, deras val att fortsätta vara slav till denna hemska sjukdom som sliter allt och alla isär.
Jag har valt att laga mig själv och aldrig mer vända tillbaka. Jag finns på andra sidan, när er gräns är nådd och ni funnit er egen styrka så kommer ni att finna mig där.
Jag begär ingen stöttning, för det är jag väl medveten om att jag inte kommer att få. Men smutskastningen och skuldläggningen behöver jag inte heller. För mig biter det inte på längre, det gör ont och det sårar men det får mig aldrig att backa igen, för jag har blivit både starkare och förståndigare nu. Även om det varje gång det sparkas på tar mig längre från att leva ett lyckligt liv och känna mig fri så kommer drivkraften aldrig tas ifrån mig. Och jag kommer kämpa för mig själv och de som står bakom mig i allt detta, som ser mig falla och resa mig varje gång och trots detta står kvar vid min sida.
Avslutningsvis. Jag kommer alltid att ställa mig frågan varför, och jag kan fortfarande tycka synd om och hur sorligt det är att se vad dom gör mot sig själva och de som finns i deras omgivning. Min mänsklighet finns ju fortfarande kvar.
Men ansvaret lägger jag inte på mig själv längre även om jag är ärrad för livet.
Jag vill inte tyckas synd om genom detta inlägg, utan jag hoppas att det kan öppna dörrar för någon mer där ute som fastnat och går igenom detta, för jag vet. Vilket helvete ni går igenom. Och jag vet att det är svårt att hitta styrkan, men den finns där, någonstans i all sörja. Och jag vet hur svårt det är att behålla styrkan när ni väl hittat den efter alla slag längs vägen. Men kämpa på. Det är aldrig försent, jag lovar.
Och så behövde jag helt enkelt skriva av mig, spy ut lite ord. Kanske få vissa av er att förstå varför jag kanske inte alltid är på topp eller svävar i det blå.
Våga prata om det för sjutton, och skäms inte. Det är inte dina val, så varför ska du skämmas över det?
Jag har ägnat alldeles för många år till att skämmas, och gör det väl än idag till viss del. Självklart vill jag inte skämmas över någon annan och det är också såklart en del av vägen som jag går. Men tveka inte att våga fråga mig rakt ut om ni undrar något när ni träffar mig, för jag vill hellre att ni frågar än att ni inte vågar. Och jag kan behöva öva på att inte skämmas under resans gång. Så spell it out!
Jag kan inte låta bli att vara stolt över där jag är idag, och lycklig över de jag har i min omgivning. Det gäller att inte tappa tron helt på sig själv över att man faktiskt är värd det man har. Det är viktigt. Alla mina älsklingar på bild nedan, tack för allt ni ger och allt ni gör för mig. Ni är värda allt.
